Södra Sverige

Att arbeta som dykare på nästan 60 meter var svårt år 1895. Dykarsjukan var känd men man hade dålig kunskap om hur den skulle motverkas eller ”botas”. Det blev ingenjören Per Aron Waller som löste problemet och möjliggjorde en bärgning av fartyget. Wallers idé att bygga ett teleskopiskt rör som kunde sänkas ned till vraket möttes dock inte enbart av entusiasm. Han hade svårt att hitta finansiärer för sin idé.

En ny teknik för bärgning

Finansieringen löstes och den Wallerska tuben kunde byggas. Den 60 meter långa tuben hade en diameter på 65 cm och en två meter hög kammare i nedre änden. Personen som skulle arbeta i kammaren sänktes ned sittande grensle på en båtsmansstol. I kammaren fanns tre fönster och två mekaniska armar med vilka arbetet skulle utföras.

Planen var att fästa krokar i fartygets ventiler. Krokarna var fästa i vajrar som var kopplade till pontoner på ytan. Därefter skulle hela fartyget lyftas och flyttas till en grundare plats där det slutliga lyftet skulle ske.

Tillslut lyckades de

När bärgningsarbetet inleddes i slutet av augusti 1896 drabbades projektet omedelbart av problem som gjorde att arbetet drog ut på tiden vilket kraftigt ansträngde budgeten. Den tredje maj 1897 syntes fartygets skorsten återigen ovan ytan och knappt en månad senare var bärgningen över och fartyget flöt åter på egen köl. 

Södra Sverige bogserades in till Stockholm där hon under en tid visades upp för allmänheten på den stora Konst- och industriutställningen på Djurgården. Därefter reparerades hon och sattes i trafik igen. Fartyget skrotades 1949 i Haifa, Israel.