1990 kontaktades Sjöhistoriska museet av en privatperson som tillsammans med en dykklubb i Uppsala undersökt ett vrak vid ön. Trots mycket dålig sikt var de säkra på att den gamla runstenspråmen var lokaliserad.

Länsstyrelsen gav tillstånd till bärgning av tre stenar för att bekräfta att lasten bestod av runstenar.

Den 28 juni 1990 var en stor grupp människor samlade vid Biskops-Arnös folkhögskola. Bland dessa fanns representanter från Runverket och Radio Uppland samt de välkänd programledare för TV-programmet Vetenskapens Värld.

Arbetet inleddes med att Sjöhistoriska museet gjorde ett dyk på vraket. Sikten var urusel och besiktningen gjordes med hjälp av känseln. Det gick att känna vraket och de stora stenarna, men om det var runstenar gick inte att avgöra.

Gruppens dykare gick därefter ned för att lyfta upp den första stenen till ytan. Intresset var på topp och Vetenskapens Världs programledare gjorde sig redo för en första intervju med projektledaren och hans dykare. När stenen bröt ytan kunde alla snabbt se att det rörde sig om en stor sprängsten. Även nästa sten som kom upp till ytan var en sprängsten. Intresset för projektet försvann snabbt.

Om runstenspråmen finns någonstans i vattnet runt Biskops-Arnö är väl än mer osäkert nu än före projektet. Två mycket gamla herrar boende i området kunde senare berätta att de i unga år hade stått och fiskat på en pråm i området, men att den pråmen låg mycket längre in i vassen…