Polstjärnan – en hemsk julafton

Lotsarna antog att fartyget i mörkret vänt ut till havs igen för att invänt juldagsmorgonens gryningsljus. De sökte en stund efter fartyget i det miserabla vädret utan att lyckas hitta några spår. När de återvände till Sandhamn var lotskuttern täckt av ett tjockt ispansar och seglen var så stelfrusna att de inte gick att ta ned.

När dagsljuset kom på juldagens morgon förstod man i lotsutkiken att en katastrof inträffat. Vid sidan av leden in mot Sandhamn, i jämnhöjd med Revengegrundet, sågs ett par master sticka upp ur vattnet. Ångaren de sett dagen innan hade inte vänt ut till havs igen utan grundstött, fyllts med vatten och snabbt sjunkit. Lotskuttern återvände omedelbart ut till platsen men det fanns inga livstecken från besättningen.

När Neptunbolagets bärgningsångare anlände skickades dykare ned för en första inspektion. Skrovet som stod på 26 meters djup hade stora hål i botten och en bortsliten köl. Skorstenen hade rasat ned på botten och all överbyggnad, styrhytt, skylight och räcken m.m. hade pressats föröver på däcket. Dykarna identifierade fartyget som Sundsvallsångaren Polstjärnan.

Hon hade några dagar tidigare lämnat Burntisland, strax norr om Edinburgh, för resa till Stockholm fullastad med kol. Besättningen bestod av 22 personer varav två kvinnor. Samtliga omkom.

Alma Aronsson, köksförestånderska ombord, hade skickat iväg en flaskpost efter att fartyget gått på grund. När den hittades klarnade bilden av händelseförloppet. Polstjärnan hade i det hårda vädret fått roderhaveri en bit utanför kusten. En kraftig sjö hade tagit med sig kapten och styrmannen överbord.

Köksförestånderska hade innan fartyget sjönk tagit på sig sex livbälten. Detta hjälpte dock inte och hennes kropp hittades på våren utanför Runmarö.