Vraket vid Franska Stenarna hade varit känt av sportdykare ända sedan 1960-talet. De hade hittat och dykt på vraket, men hade inte forskat vidare efter dess identitet. När vraket nu blev känt även för myndigheterna beslöts att en ordentlig undersökning av vrakplatsen skulle genomföras hösten 1994.
Ett engelskt dykfartyg fullastat med dykprylar tillsammans med ett gäng engelska marinarkeologer mötte upp svenska kollegor vid Stavsnäs för etablering på vrakplatsen. De huvudsakliga vrakresterna ligger på en klipphylla på cirka 30–40 meters djup. Nedanför klipphyllan, på nästan 60 meters djup, ligger de delar som rasat ned från vraket, bland annat det nästan helt oskadade rodret komplett med rorkult.
Skeppet, som uppskattas ha varit cirka 30 meter långt, har sannolikt haft minst två master. Utifrån den skeppsbyggnadsteknik som kan urskiljas på vrakresterna och med hjälp av påträffade föremål, bl.a. kammarkanoner, kan vraket dateras till tidigt 1500-tal. En period som kan ses som en brytningspunkt inom den skeppsteknologiska utvecklingen vilket gör att fyndet vid Franska Stenarna är oerhört spännande.
Sannolikt är vraket resterna efter det fartyg som en av Gustav Vasas kaparkaptener, Clements Rentzel, beskriver som "Hans Majestäts bästa kravel" och som 1525 sjönk på cirka 40 meters djup mellan Dalarö och Djurhamn. Fartyget ska ha varit lastat med kanoner och ammunition som bärgats från det året innan, vid Öland, strandade Lybska Svan.
Samma år som vraket påträffats erbjöds armémuseum i Oslo att köpa två bronskanoner för en stor summa pengar. Då kanonerna kunde kopplas till den dykargrupp som påträffat vraket vid Franska Stenarna polisanmäldes händelsen. Kanonerna, som är samtida med vraket, finns idag i Statens maritima och transporthistoriska museers samlingar.