Eroderade pålspärrar. Foto: Jim Hansson, Vrak/SMTM
Sedan länge har det varit viktigt att kontrollera sjöfarten in till viktiga städer och hamnar för att bland annat förhindra fientliga angrepp. Ett sätt har varit att anlägga olika typer av hinder i farlederna in till städerna, så kallade farledsspärrar. Längs med kusterna i Östersjön finns det många sådana och resterna av några är ännu synliga.
Farledsspärrarna har byggts på flera olika sätt. En vanlig typ av är konstruerade med hjälp av ett stort antal stående nedslagna träpålar som slutar strax under eller ovanför vattenytan. Pålspärrarna kunde även kompletteras med liggande stockar sammanfogade med kättingar.
I Blekinge skärgård finns pålspärrar daterade från vikingatid och medeltid, bland annat i Lyckebyfjärden och Hallarumsviken. Resterna av de vittrade pålarna under vattnet är på flera platser ännu synliga vid dykning och ibland även från ytan.
En annan typ av farledsspärr kan ses i ett flertal sund runt Vaxholm i Stockholms inre skärgård. Här finns rester av ett system av spärrar byggda huvudsakligen av sten som dateras till första halven av 1800-talet. Stenspärrarna runt Vaxholm, som var en del av försvaret av Stockholm, är även idag till viss del ett hinder för båttrafiken.
En tredje typ av farledsspärr finns utanför Vaxholm, vid Foteviken i Skåne och i Djupasund söder om Karlskrona. Spärrarna på dessa platser har byggts med sänkta uttjänta fartyg. Vid Foteviken, där spärren är från vikingatiden, har gamla båtar fyllts med sten och sänkts för att hindra fienden att passera. Här och i Djupasund har däremot gamla örlogsfartyg från 1600-talet och framåt, ibland över 40 meter långa, sänkts för att hindra fienden att ta sig in mot Stockholm.
