Äldre järnhantering i Sverige och om import och export av järn i olika tider.
Äldre järnhantering i Sverige och om import och export av järn i olika tider.
Järnets historia i Sverige sträcker sig tillbaka till bronsåldern, med blästbruk som främst tog vara på sjö- och myrmalmsfyndigheter.
Under medeltiden ökar behovet av järn och järnproduktionen intensifierades med gruvor och masugnsteknik. Masugnarnas osmundjärn var billigare än blästbrukets produkter.
Det smidbara järnet höggs sönder i mindre klumpar som kallades osmundar, vilket alltså var ursprunget till namnet för denna typ av järn. Dessa var en sorts ämnesjärn med en särskild vikt på omkring 260 gram. Osmundjärnet gjordes från 1500-talet av tackjärn.
Kung Gustav Vasa förbjöd osmundjärnet som ersattes med stångjärn. Stångjärnet övertog under 1600-talet järnproduktionen allt mer och exporten kom att öka markant. De äldsta spåren av stångjärnsmide är från 1528.
Transporten av järnlaster var beroende av vattenfarleder. Sjöfarten var begränsad under vintern och således också järnexporten. Kontrollen över handeln med järn fick stor betydelse och det utgjorde sannolikt det medeltida Sveriges främsta ekonomiska resurs. Stockholms betydelse ökade genom att platsens strategiska, läge mellan Mälaren och Östersjön, gav möjligheten att kontrollera järnhandeln.
Exporten av osmundjärn var cirka 3500 ton per år under 1500-talets andra hälft. Stångjärnet ökade kraftigt i betydelse, från ett par hundra ton runt mitten av 1500-talet till att stiga över tusen ton senare under 1500-talet och i början av nästa århundrade. Den svenska järnexporten bestod därmed främst av osmundjärn fram till dess att detta förbjöds, varpå stångjärnet ökade ytterligare.
Det svenska osmundjärnet exporterades till flera olika delar av Europa under senmedeltiden. De största importörerna var de nordtyska hamnarna, där Lübeck/Hamburg var störst vid 1300-talets slut. Exporten till engelska hamnar var mindre omfattande men ändå betydande. Nederländerna kom att spela en allt större roll som importör under slutet av 1400-talet. Mot slutet av 1500-talet var Danzig den största importören av svenskt osmundjärn, där det sedermera förädlades till stångjärn och exporterades vidare mot Västeuropa. När stångjärnet under 1600-talet ersatte osmundjärnet i Sverige, riktades exporten främst västerut.