Estonia, instruktion
Börja med väggen rakt fram till vänster. Rör dig sedan moturs runt om i rummet.
Kartan visar lämningens placering.
Fakta om lämningen
LÄMNING: Det estniska passagerarfartyget M/S Estonia.
TID: Kl 01.50 estnisk tid, 28 september 1994.
PLATS: Östersjöns öppna hav, söder om finska Utö.
HÄNDELSE: Förliste under en kraftig storm. Av omkring 1 000 personer ombord överlevde 137.
En länk mellan öst och väst
M/S Estonia var ett ganska typiskt Östersjöfartyg, en färja som hade gått ett tiotal år mellan Sverige och Finland. 1993 sattes fartyget in på den nystartade linjen mellan Stockholm och Tallinn, under namnet M/S Estonia.
Bara ett par år tidigare hade Estland återfått sin självständighet, efter att ha varit ockuperat av Sovjetunionen sedan andra världskriget. Färjetrafiken ökade och blev ekonomiskt viktig men också symboliskt. Människor som hade skiljts åt av krig och ockupation fick större möjligheter att återförenas.
Den 28 september 1994 förliste M/S Estonia under en kraftig storm. Av de omkring 1000 personer som fanns ombord överlevde 137. Olyckan är den största fartygskatastrofen i Östersjön i fredstid. Idag råder gravfrid och dykförbud på platsen.
Ombord på M/S Estonia
M/S Estonia var en kombinerad bil- och passagerarfärja. Varje dag reste hundratals personer med fartyget. Bland passagerarna fanns nöjesresande, veckopendlare och yrkeschaufförer. Utöver personalen fanns oftast inhyrda musiker och artister med ombord.
Fartyget var färdigbyggt 1980 och hade tidigare ägts av tre andra bolag. Det hade gått under namnen Viking Sally, Silja Star och Wasa King, innan rederiet Estline tog över det 1993. Estline renoverade fartyget och döpte om det till Estonia.
Passagerarna ombord kunde roa sig på alla möjliga sätt; shoppa i butikerna, gå på restaurang och nattklubb, spela, gå på bio, bada i pool och basta.
Bilder, film och föremål
På väggen finns en annons för kryssningar med Estonia med rubriken:
Välkommen ombord på nya m/s Estonia.
Filmstation med hörlur
Filmen handlar om 90-talets färjetrafik mellan Estland, Sverige och Finland, och om dess betydelse i relation till den sovjetiska ockupationen av Baltikum och järnridåns fall.
Filmen har ljud och är textad.
Café Neptunus
Butiker, restauranger, barer och andra nöjeslokaler låg på däck 4, 5 och 6. På fartyget fanns även en karaokebar, en biograf, och längst ner fanns pool och bastu.
Trappan i aktern
Hytterna låg på däck 1 under bildäck, på däck 4 och uppåt. Livvästar, räddningsflottar och livbåtar fanns på däck 7 och 8. Passagerarna gick ombord på däck 5.
Namnbricka och barnyckel
Många av de som överlevde befann sig i någon av de barer och restauranger som fortfarande var öppna. Namnbrickan tillhörde en servitris på Baltic Bar. Hon donerade den till Sjöhistoriska museet i Stockholm. Nyckeln donerades av en bartender till Estniska sjöhistoriska museet i Tallinn.
Resenärerna. Tre porträtt.
Mikael Öun
Mikaels pappa kom från Estland till Sverige efter andra världskriget. Landet blev självständigt 1991 och efter det semestrade Mikael gärna där med fru och barn, och hälsade på hos sina släktingar.
Han visste att många ester hade det svårt. Eftersom han kunde låna en lastbil från sin arbetsplats ställde han upp som chaufför för en av Estniska Hjälpcentralens hjälpsändningar i september 1994. De skulle leverera möbler till ett ungdomshem i Tallinn, hjälppaket till familjer i Pärnu och en stor restaurangspis till en skola på Ösel.
På väg hem igen var han lättad: hjälpresan hade gått bra.
Mikael överlevde katastrofen och har kvar samma jobb som ingenjör. Det är hans väckarklocka som du ser i montern i motsatt hörn av rummet.
Sara Hedrenius
Sara var 20 år gammal år 1994. Hon växlade mellan olika extrajobb, bland annat inom vården, och ägnade en hel del tid åt ridning och hästar. Men hur livet skulle fortsätta var ännu oklart för henne.
Det var därför hon hade rest till Estland: för att diskutera framtiden med sin pappa, som drev ett företag där. Efter ett par veckor hade Sara bestämt sig och bokade en biljett tillbaka till Stockholm. I packningen låg en ifylld ansökan till en konstskola i England.
Ansökan till konstskolan sjönk med Estonia, men Sara överlevde. Konsten fick stå tillbaka för psykologin, och idag arbetar hon med stöd för människor i kris.
Marge Rull
Dans och rörelse är det som får Marge att känna sig levande. Så har det varit hela hennes liv, och så är det fortfarande. Hon jobbar idag som danslärare och tränare i zumba och pilates i sin hemstad Pärnu.
När jag dansar lever jag och det är fint att få finnas till, berättar Marge.
På 90-talet var Marge en av sju dansare i gruppen Pantera. 1994 hade de blivit inbjudna att uppträda med sin show på M/S Estonia under hösten. När gruppen blev tillfrågad om de kunde komma ombord någon dag tidigare än överenskommet, så svarade de genast ja.
Marge och två andra medlemmar i Pantera överlevde katastrofen.
Förlisningen. Till höger om rumsavdelare.
Det blåser kraftigt när M/S Estonia lämnar Tallinn och avgår mot Stockholm. Klockan är 19:15 estnisk tid, den 27 september 1994.
Vinden fortsätter att öka under kvällen, och vågorna blir allt högre. Strax efter klockan ett på natten slits bogvisiret loss. Vatten forsar in på bildäck.
Fartyget har slagsida, motorerna stannar och larm ljuder i högtalarna.
Cirka 01:20 sänder Estonia ut det första nödanropet. Passagerarfartyget Mariella som befinner sig i närheten, försöker besvara det.
Slagsidan ökar. Fartyget ligger på sidan i vågorna, strax därefter sjunker det med aktern före.
Omkring 01:50 syns M/S Estonia inte längre på radarn.
Väckarklocka
Mikael Öun ställde om sin väckarklocka till svensk tid när han gick och lade sig. Vid en krängning föll klockan i golvet och stannade på 00:02 (01:02 estnisk tid). När han lämnade hytten för att ta sig ur det sjunkande fartyget, stoppade han klockan i fickan. Mikael donerade den senare till Sjöhistoriska museet, Stockholm.
Film med text och ljud
Radiotrafiken mellan Estonia och andra fartyg under olycksnatten spelas upp och textas.
Det gemensamma traumat. På rumsavdelaren.
Estonias förlisning är den största katastrofen i Östersjön under fredstid. Ombord fanns drygt 1 000 människor från sjutton nationer. De flesta kom från Estland och Sverige, men även Finland drabbades hårt. De nära relationerna mellan de tre länderna gör förlusten av medborgare till ett gemensamt trauma.
Förlisningen ägde rum på internationellt vatten och flera länder deltog i räddningsarbetet. Estland, Sverige och Finland upprättade en gemensam haverikommission som utredde olyckan.
Det finns många minnesplatser och monument runt om i Östersjöområdet. Även om flera decennier gått sedan olyckan, så pågår den gemensamma sorgeprocessen än idag.
Bogvisiret
M/S Estonias bogvisir har bärgats. Fartygsdelen har stor betydelse för många människor. Den har även varit viktig vid utredning av olyckan. Idag ingår bogvisiret i Sjöhistoriska museets samlingar.
Del av bogvisiret
Bogvisiret öppnades när bilar och lastbilar skulle köra av och på färjan. Delar av bogvisirets låsmekanism finns idag i Sjöhistoriska museets samlingar.
Fortsätt till nästa utställning: Uppdraget