Här hittar du poddavsnittet som text:
Här hittar du poddavsnittet som text:
[musik spelas]
TLR: ”Hela vår ö känner smärta inför den katastrof som i dag, före gryningen, drabbat vår sjöförbindelse med fastlandet och som bragt outsäglig smärta i så många gotländska hem.” Det var biskop Torsten Ysanders ord, under en minnesgudstjänst i Visby domkyrka, på kvällen 24 november, 1944, som omkring 2 000 gotlänningar ska ha deltagit i. Orsaken? Passagerarfärjan Hansa hade samma morgon förlist mellan på sin väg mellan Nynäshamn och Visby. Av de 86 ombordvarande, 63 passagerare och 23 besättningsmän, överlevde bara 2. Historiken och författaren Jacob Ringbom har sökt igenom tusentals arkivdokument för att få reda på så mycket som möjligt om varför Hansa-katastrofen inträffade. Han berättar för Vrakpoddens producent Estrid Holm varför just den här olyckan är så viktig för honom.
[musik spelas]
EH: Jacob Ringbom, berätta, vem är du?
JR: Jag är då författare, krögare och historiker, eller sjöfartshistoriker kanske.
EH: Din specialitet är ju historiska romaner också.
JR: Ja, men precis, och de flesta har en beröring till hav eller ett sjunket fartyg, så det finns en röd tråd rakt igenom.
EH: Men nu håller du på med en faktabok?
JR: Precis, jag håller på med en faktabok om Hansa och Hansa-katastrofen, som i och för sig inte bara täcker in katastrofen, utan den täcker faktiskt in … det är lite båtnörderi, den täcker också in Hansas tidiga historia, hela byggnationen och det hände ju faktiskt ingenting i 45 år, [skrattar] så. Jag ska inte säga ingenting, men det var bara en katastrof en gång, Hansa gick ju 45 år, den här traden fram och tillbaka.
EH: Ja, fraktade passagerare mellan Visby och Nynäshamn.
JR: Ja, precis.
EH: Och berätta då varför du är så besatt av den här historien. Du har faktiskt lagt ner tio år på att gräva om Hansa, varför?
JR: Ja, besattheten grundar sig nog i att min farfar omkom på Hansa den här natten, 24 november 1944. En historia som självklart har gå… vad ska jag säga, levt med i vår familj sen jag var liten eller sen tidigare, men sen jag föddes, den har ju alltid funnits där. Men det var faktiskt först i vuxen ålder, när jag började plugga på universitetet, som jag började på allvar titta närmare på dokument och sånt där, på arkiv och krigsarkiv och letat upp vartenda litet dokumentblad som hör samman med Hansa. Så nu har jag hållit på nu i tio år.
EH: Och han var ju också väldigt ung din farfar?
JR: Ja, 22 år gammal.
EH: Ja.
JR: Och en fru som var 23, två barn.
EH: Oj. Alltså, vilken tur ändå för dig att din pappa fick barn så tidigt, eller din farfar fick barn.
JR: Ja, jo, men verkligen, det är ju fantastiskt. Min pappa var sex månader när Jens omkom, så att det var ju på håret [skrattar] får man ju säga.
EH: Vad vet du om honom?
JR: Ganska lite brukar jag säga, men samtidigt ganska mycket, för att det här intresset har ju liksom tvingat mig någonstans att göra lite släktforskning också. Med den information som jag har kunnat komma åt och med bilder från släktingar, och då pratar jag mentala bilder, liksom återberättelser från släktingar och så där, så har jag försökt liksom skapa mig en uppfattning av den här mannen, som inte ens min far mer eller mindre har träffat liksom. Så nu vet jag ganska mycket.
EH: Berätta.
JR: Jens var yngst i familjen, barn nummer 13. Han blev lite av liksom den här gullpojken i familjen. Han växte upp på norra Gotland i en liten by som heter Fleringe. Han gick på sjön redan i 16 års ålder, började han jobba på sjön, som resten av släkten, för hela den sidan av släkten är av sjömansläkt. Och han gick på sjön redan vid 16 års ålder, men han lär då också ha varit väldigt snäll, enligt släkthistorian, att i vår familj … ingen har någonsin pengar, de tar slut direkt liksom. Och han var likadan. Han lånade [skrattar] ut sina egna pengar till allt och alla som behövde låna pengar, så han hade inga själva.
Nu senast hittade jag ju min farfars bouppteckning som gjordes efter att han blev dödförklara då, och det är [skrattar] lite gulligt att se, och det återspeglar min far, kanske mig själv till viss del, liksom att det här … det var en man … alltså, min farfar hade inga ägodelar, det fanns liksom … det var en byrå, någon säng, han hade kläder när han gick i … eller liksom kläderna i garderoben, men sen var det bara skulder, [skrattar] det övriga liksom. Och min pappa bara garvade när han såg det, han tyckte det var jättekul att se och han kände väl igen sig någonstans liksom.
EH: Är du mer intresserad, liksom av farfars öde, än vad din pappa är?
JR: Ja, det tror jag. Kanske inte på riktigt, för min pappa söker ju sin far på ett annat sätt. Han berättar ofta att liksom han har sökt hela livet efter sin far så klart, genom, ja, framför allt genom musiken liksom. Det blev pappas tröst på något sätt, att hålla på med musik. Men jag söker det mer fysiskt, efter små spår och dokument och liksom försöker väl också skapa en bild, som jag då försöker kanske egentligen, ge till pappa Men jag ska säga så här, ibland kommer det små saker som jag aldrig har hört. Bara senast för några månader sen, så visade jag upp någonting: ”Titta på det här pappret.” Då sa min pappa: ”Ja, men det där har jag sett”, och sen berättade han liksom jättemycket hur farmor upplevde det liksom. För det är lite tråkigt, att hon har inte sparat någonting, utan när farfar dog, så liksom försköt hon hela den historien. Och det var ganska många anhöriga som gjorde det, att efter Hansa så pratade man inte om Hansa-katastrofen inom familjen och inom släkten, utan det skulle liksom: ”Nej, det där ett svart kapitel som vi inte behöver ta upp.”
EH: Fanns det något foto på honom?
JR: Ja, det finns det.
EH: Är ni lika?
JR: Jag vill ju tycka det. Jo, men det finns absolut en likhet. Och jag önskar att jag var lite mer sjömän. Jag är ju mer eller mindre rädd för vatten liksom [skrattar] eller öppet hav i alla fall, men han har fått förärat sitt sjömansnummer på en sån tatuering.
EH: Vad fint. 4017.
JR: Ja, så när han skrev in sig på fartygen då, så skrev han in sig.
EH: Och vad hände sen med din farmor eller hur länge levde hon?
JR: Hon dog 1989, hon gifte ju om sig redan 1948, i Hamra där vi bodde eller där de bodde då.
EH: På södra?
JR: Precis.
EH: Vad hände liksom med de efterlevande, fick de någon sorts ekonomisk hjälp, eller?
JR: Ja, det fick de. De efterlevande fick viss ekonomisk hjälp ifrån, alltså de som … då pratar vi besättningsmedlemmar, om man hade … var gift som hon var, men besättningen, då utgick det ju krigsskadestånd och såna där saker. Passagerarna som var, som omkom, de … deras anhöriga fick ingenting.
[musik spelas]
TLR: Av Hansas 63 passagerare var lite drygt hälften militärer, resten vanliga civila män, kvinnor och barn. Det yngsta av dem en liten flicka, bara sex år. Veckan efter katastrofen tillsatte regeringen en kommission för att utreda vad som hänt. Teorierna kring vad som orsakat olyckan var flera. Kan det ha handlat om en drivande mina? Explosiv last ombord? Jacob Ringbom har rotat i arkiv, hittat ledtrådar, letat vidare in nästa arkiv efter nya bitar som kan lägga pusslet på plats. Nu ska det alltså bli en bok.
JR: Ja, men det började med någon sorts liksom, som det ofta gör, man vill ta reda, läsa mer så klart och sen så dyker det upp lite lösa trådar, ja, men del mysterier kring Hansa och förlisningen så klart. Så jag började nysta i det och läsa allt jag kunde, satt på Riksarkivet och gick igenom allt material liksom. Och sen märkte jag att nej, men alltså för att kunna reda ut det här ordentligt, så kände jag att jag måste gå igenom det här en gång för alla, från början till slut, för att på något sätt göra en hel historia och få ett avslut. Något slut kommer vi kanske aldrig få riktigt, men det är ändå ett försök. Och det är därför jag vill göra i bokform också, för att jag vill liksom få ner det här: ”Här är vi i dag”, om man säger så. Det har kommit ut tre böcker tidigare, de är ganska spretiga, ja, men det är ingen av dem som ger något avslut, utan de är väldigt olika grepp får man ju säga.
EH: Du försökte ju också skriva en roman baserat på det?
JR: Ja, det gjorde jag. Det var faktiskt min första idé att, jag tänkte att: ”Ja, men det finns en Hansa-bok redan”, eller det finns flera, ”men det behövs det behövs inte en till, så jag skriver roman.” [skrattar] Men det blev ett feltryck hela boken, så hela upplagan drogs tillbaka.
EH: Det tog ju ganska lång tid att liksom ta reda på vad som verkligen hade hänt, alltså få några svar på den här, vad det berodde på.
JR: Precis.
EH: Kan du berätta mer om de här olika teorierna och kommissionens arbete och så?
JR: Absolut. Kommissionens arbete drog i gång bara en vecka efter katastrofen och eftersom det var ett civilt fartyg, så blev det ju en civil kommission som var under Justitiekanslern. Och en av orsakerna var ju att det blev så oerhört mycket skriverier och spekulationer om vad som faktiskt hade hänt, för det var ingen som visste omgående, mer än att fartyget har gått under, troligtvis på grund av explosion. Och då började de misstänka mina, sabotage eller torped. Det var diskussioner i det oändliga om vad det verkligen var.
EH: Det var väl någon också att det skulle varit någon explosiv last, eller?
JR: Ja, precis, för [skrattar] Hansa hade ju en explosiv last ombord, som var långt över den tillåtna. De hade ju 3 000 kilo sprängämnen. De fick ha 500 kilo. Men det kom man fram till ganska snabbt att där fanns det ingenting som spelade in, så då så återstod de här andra sabotagen, minan och torped-teorin. Och det tog ju liksom fem månader innan man hade faktiskt kommit så långt i det här undersökningsarbete som pågick från november till och med mars, april 1945.
EH: För de var jättenoggranna, gick igenom massa vrakdelar.
JR: Ja, oerhört, ja.
EH: Och splitter och …
JR: Precis. De samlade ihop 1 300 vrakdelar, de hittade till slut splitter som de kunde förstå … eller de kunde härleda det till att det inte var svensktillverkat material i den här metallen. Men de kunde faktiskt inte riktigt säga om det var en torped eller en mina till en början. Men sen så kom det till slut fram att allting pekade mot att det var en torped som hade orsakat undergången helt enkelt. Men utredningen är fantastisk, ett fantastiskt arbete som de genomförde, redan då liksom. Det … de gjorde ju så här vrakpussel, de satte ihop de vrakdelar de kunde, plockade ut metallsplitter från där de hittade sånt där. Tyvärr finns det ju väldigt lite kvar i dag av dem.
EH: Men varför var det så himla … alltså, det här var ju mitt under, ja, det var i slutet av andra världskriget, fortfarande brinnande krig, att de kunde lägga så mycket resurser på en passagerarfärja?
JR: Ja, men jag tror att det var just det, att det var ett civilt fartyg, för att de utredningar som gjorde med de andra stora fartygen som sänktes under kriget, de hade inte alls samma rigorösa utredning. Men de … då var det ju handelsfartyg som gick på de tyska hamnarna med krigsmalm. Nu var det passagerare och så klart mycket fler omkomna, så det fanns ett ganska brett tryck att någonting måste göras för att ta reda på sanningen liksom.
[musik spelas]
JR: Varje dödsfall på Hansa är ju oerhört tragiskt så klart, men det är ju väldigt beklämmande med den här sexåriga flickan, Britt Karlsson som omkommer tillsammans med sin mamma. Och där har man ju hittat en getskinnsluva och en barnpälsjacka som troligtvis har tillhört henne. Det går inte att bevisa att det är hennes kläder, men de hittas i vatten flytande efter katastrofen och plockas upp. Men sen är det ju väl … ja, men som sagt, det är ju en 84 människor som omkommer, jag brukar säga att det finns 84 anledningar att forska vidare om Hansa, det finns 84 anledningar att fortfarande prata om det, för att de inte ska glömmas bort.
EH: Det måste ju också ha varit ett väldigt trauma för ön, för gotlänningar.
JR: Ja, oerhört, verkligen. Och det är ju så klart, var och varenda person som omkom har ju sitt livs öde liksom. Det är några som har hamnat där av misstag, någon har missat ett tåg i Stockholm och kom senare, så han missade den båten som han skulle tagit dagen innan, fick åka med Hansa i stället. Såna där små ödets nycker som har liksom … i Riksarkivets dokument så finns ju varje persons, liksom så här kortfattade historia liksom.
[musik spelas]
EH: Vad hände med kropparna?
JR: Ja, eftersom de flesta ligger kvar på platsen, där nere där Hansa ligger i dag, så hände det ingenting. De hittade en enda flytande kropp efter Hansa när de kom dit dagen efter då. De hittade en person in… som hade ett livbälte på sig. De flesta ligger ju fortfarande kvar inne i fartyget liksom, för det gick så oerhört fort. Hansa måste ha gått under på en till två minuter. Och nere vid vraket i dag så syns det ju spår av skor och man kan … om man tittar på bilder, så kan man hi… se att det, ja, finns spår av människor, resväskor, kläder och så där liksom.
EH: Tidigare hade ju Gotlandsbåtarna, under kriget då, haft också militäreskort, men det hade man tagit bort?
JR: Ja, precis. Och den var lite sporadisk den där eskorteringen, den var borttagen under 1944. Det som är väldigt märkligt är att nu vet man att de ryska ubåtarna har gått ut ifrån Finska viken i september redan, september, oktober. Ändå får de ingen eskort och de går fortfarande nattetid, vilket också är jättemärkligt. Trots att de här rapporterna har kommit in, att det finns ryska ubåtar i farvattnet. Eller jag ska inte farvattnet, med i Östersjön ska jag säga.
EH: Jag läste någonstans att statsministern då, Per-Albin Hansson, ljög om orsaken till varför man hade slutat med eskortbåtarna och påstod att det var för att det inte var någon liksom risk, fast egentligen kanske det handlade om att man hade bränslebrist eller …
JR: Ja, precis, vilket är ännu mer tragiskt får man ju tycka då.
EH: Och sen så dröjde det då decennier innan det gick att slå fast vem som hade avfyrat den där torpeden.
JR: Precis. Kommissionen kom ju som sagt fram till att det var en torped, men inte från … inte vilket land, det visste man ju inte då, 1945, när rapporten stod färdig liksom. Eller så vågade man inte peka … för om man läser mellan raderna, så förstår man ju att det är antingen Tyskland eller Ryssland. Men det är klart det fanns …
EH: Eller Sovjetunionen som det var då.
JR: Ja, förlåt, Sovjet så klart, var det ju. Men eftersom det gick inte att liksom … det fanns inget bevis mot att det var Sovjet, så att då fanns det ju ingen … det var ingen som vågade i det skedet, efter alla flyktingtrafik som hade pågått under 1944. De var ju inte så vänligt inställda till den, vad ska jag säga, Östersjöpolitiken som bedrivs, som Sverige bedrev då med att ta emot flyktingar och inte skicka tillbaks dem, det tyckte ju inte Sovjet var jätteroligt. Hur som helst, nej, det dröjde då fram tills 1991, när det framkom vad som faktiskt hade hänt. Och då var det ju Jörgen von Zweigbergk på Gotlands Allehanda som fick fram uppgiften via Moskvas krigsarkiv, att det var ubåten L21 som hade avfyrat torpeden.
EH: Och där fanns det ju till och med att befälhavaren på ubåten har ju skrivit en rapport om …
JR: Ja.
EH: Har du läst den?
JR: Jajamän.
EH: Berätta.
JR: Men där står det ju klart och tydligt att … Eller klart och tydligt ska jag inte säga, men där står det att de upptäcker ett fartyg som är på väg norrifrån. Ubåten L21 är ju på väg tillbaka mot Åbo, där de har sin tillfälliga ubåtsbas. Och så möter de på Hansa klockan fyra på morgonen, börjar förfölja Hansa fram till klockan sex när de skickar i väg tre torpeder, varav en träffar. Och där står det att efter en minut börjar fartyget sjunka. Men det framkommer också en fantastiskt spännande uppgift där, att efter fem minuter så kommer det också ett räddningsfartyg som går förbi platsen, utan att plocka upp någon överlevande. Och det där har ju gäckat mig i många år och många andra forskare, eller vad ska jag säga, intresserade. Men det är i alla fall, det här är då ubåtsbefälets version, att så här gick det till. De sänker Hansa, hon sjunker efter en minut eller försvinner efter en minut och sen kommer det ett annat fartyg som passerar platsen.
Sen fortsätter L21 … eller nej, men det som händer då, det här fartyget som då kommer emot ubåten, som ligger i övervattens läge då efter sänkningen, de blir ju tvingade att gå ner på botten, så de ligger på 27 meters djup när ett annat stort fartyg passerar över dem. Och sen går de tillbaka till Åbo, de har liksom gjort sitt upp… uppdrag är slutfört. Nu var ju inte uppdraget att sänka ett svenskt fartyg, för det står ingenstans att det är ett svenskt fartyg de sänker, det står att de sänker ett tyskt transportfartyg i krigsdagboken. Så att det här har ju då diskuterats fram och åter. Positionen är ju väldigt märklig. Det är inget operationsområde för Sovjetiska ubåtar. De har varit nere vid polska kusten och lagt ut en minering när de har fått problem med den här mineringen, så en mina fastnar i ubåten. Och de beger sig då tillbaka till Åbo i förtid, så de skulle inte ha varit där över huvud taget. Men då passerar de väster om Gotland för att inte stötta på tyska stridsfartyg.
EH: Så det var liksom en ren impulsgrej?
JR: Ren slump att de … nej, inte slump att de går den vägen, men det är en ren slump att de går den vägen den natten. De skulle inte ha varit där ute.
EH: Och ren impulsgrej att de bara skjuter på det fartyget?
JR: Det är ju då frågan.
EH: Det är frågan, ja.
JR: Ja, en del hävdar att det här var överlagt, så till vida att de ser att det kommer ett svenskt fartyg och det här var en markering emot Sverige, att: ”Sluta ta hand om flyktingarna”, de flyktingar som har kommit från Baltikum. Efter alla dokument jag har gått igenom nu, så ser jag det här som ett rent och skärt misstag, så till vida att han inte tog reda på närmare vad det var han hade framför sig, den här Mogilevski, som han hette. Så att jag är ganska säker på att hade han vetat att det var ett svenskt passagerarfartyg, då hade det här inte hänt.
EH: Och det här fartyget som passerade strax efter, vad vet man om det då?
JR: Man vet att hjälpkryssare 4 gick samma väg som Hansa den natten. Det vi vet i dag är att om man räknar på hastighet och knop och sånt där, då borde hon ha varit väldigt nära Hansa när det här skedde.
EH: Men upptäckte aldrig eller alltså …
JR: Nej, de hävdar ju från … för de var ju under förhör för den här kommissionen, kallades ju … alltså, vi pratar 14, 15 man kallades till förhör. Jag tror det var 9 eller 10 som infann sig. Och alla sa samma sak: ”Vi har inte sett någonting, vi har inte hört någonting, vi vet ingenting om Hansa.”
EH: För att hon sjönk så himla snabbt då också?
JR: Ja, eller så är det så att de visste precis vad som hade hänt, men inte vågade stanna, för de förstod att det var en ubåt i vattnet. Det är ju en spekulation, absolut, men börjar man titta lite närmare på förhören, så är de väldigt … de är inte så samstämmiga om man … [skrattar] jag har radat upp de här parti och minut och satt dem bredvid varandra, de är inte samstämmiga. Och det framkommer också när man tittar på deras krigsdagbok att det är lite saker som inte stämmer tidsmässigt, därför finns det då all anledning att misstänka att de faktiskt upplevt någonting på vägen till Visby den här natten. Och med stöd av L21 krigsdagbok, alltså ubåtens krigsdagbok, att det kommer ett fartyg på den platsen vid den tidpunkten som tänder en strålkastare, då är det svårt att inte sätta ihop de två. Och det här strålkastarljuset, det pratar ju Arne och Arne, både Molin och Turesson pratar ju om det.
EH: De två, enda två överlevande.
JR: Ja, de två överlevande, de pratar ju om det här ljuset.
EH: Om de hade liksom kommit till undsättning, då hade fler klarat sig?
JR: Vi ska nog säga kanske. Det var ett femtal i vattnet som i alla fall levde när ljuset lyste och den här hjälpkryssen ska ha varit på plats en halvtimme senare ungefär, om allting stämmer i beräkningarna liksom. Så möjligtvis så hade faktiskt några till kunnat klara sig, men …
TLR: De två som överlevde, Arne Turesson och Arne Molin har kunnat berätta vad de upplevde under morgontimmarna. När Hansa träffades låg de båda och sov. Arne Turesson i radiohytten och Molin i en hytt längre ner i fartyget. Molin väcks av sin hyttkamrat och de springer tillsammans upp på däck. Molin hör skrik, men kan inte se någon människa. När Hansa börjar sjunka med stäven först, bestämmer de sig för att hoppa överbord. De simmar sen snabbt i väg från det sjunkande fartyget för att inte sugas ned och hittar, turligt nog, en upp- och nervänd livbåt. Turesson å sin sida förlorade för en stund, medvetandet efter träffen, men vaknar strax upp igen och då står vattnet midjehögt i radiohytten. Men han hinner också ut och kan lämna fartyget innan det försvinner ner i Östersjöns iskalla djup. Turesson träffar också på Molin och hans hyttkamrat Halldén. Med förenade krafter lyckas de vända livbåten och ta sig upp i den, men den är full med vatten och de har inget att ösa med. De tvingas överge livbåten för att ta sig till en flotte de fått syn på. Halldén klarar tyvärr inte den här strapatsen, utan fryser ihjäl i vattnet. På flotten finns både filtar och räddningsutrustning och framåt middagstid upptäcks Arne Turesson och Arne Molin av ett spaningsflyg. Det har skickats ut när färjan inte anlänt hamn enligt tidtabell.
[musik spelas]
EH: Arne och Arne, har du träffat några anhöriga till dem?
JR: Ja, absolut, jag har varit i kontakt med Arne Turessons son, Ulf Turesson. Och där har jag fått jättemycket hjälp och information och bakgrund och det har varit helt fantastiskt att få sitta och prata med honom så klart.
EH: Som kan redogöra i detalj för det.
JR: Ja, men verkligen. Jag har fått låna klippböcker och just det, jag fick ju låna till och med … Turesson plockade ju på sig en fickkniv ifrån flotten där de överlevde, som han stoppade i fickan. Och den har jag fått låna eller haft i min hand.
EH: Apropå det, hur kändes det att ha den här, liksom attackrapporten i din hand, mannen som bestämde att din farfar skulle dödas?
JR: Ja, men det var ju jättehäftigt och sorligt på samma sätt liksom eller på samma gång. Men nu har jag ju satt in mig i de sovjetiska ubåtarnas aktioner under hela kriget, ja, men om vi pratar Östersjön gentemot Sverige. Man får ha lite mer överseende helt plötsligt, jag ser de inte längre som svart och vitt, att Sverige var goda och de var de onda, utan när man tittar på de här attackrapporterna från andra ubåtar, så blir man lite så här: ”Men gud, alltså de vet ju inte vad de håller på med.” Eller så visste de precis vad de höll på med i vissa fall. Men i väldig många fall ska vi tillägga, där de faktiskt försöker sänka svenska fartyg, men när de ska göra sina andra attacker, det här händer tre, fyra gånger under kriget, så ser de att det är svenskt, då avbryter de attacken omgående.
[musik spelas]
EH: Du är ju inte riktigt klar med dina efterforskningar. Hur många år till ska du hålla på med …
JR: Nej, förhoppningsvis, jag var ju på krigsarkivet i dag och jag ska göra några besök till landsarkivet på Gotland till, men boken är så gott som färdig. Jag letar bara några små dokument som inte har någon betydelse [skrattar] känns det som ibland, men …
EH: Vad har liksom det här arbetet betytt för dig då personligen? Vad har du fått ut av det?
JR: Jag tror att någonstans också, ville jag ge en bild till min far av vad som hände. Eller ja, den bilden jag har av farfar som jag har fått reda på, liksom: ”Här, varsågod.” För att kunna ge honom och skapa honom en bild av hur farfar var liksom. Nej, men det har gett mig så oerhört mycket, jag tycker det här är det roligaste jag vet. Jag kan sitta i timtal i arkiven. Jag kan sitta och bläddra i de där papperna, de här gamla telegrammen och vad det heter, de hemliga meddelande liksom, tar inte slut. Och jag letar hela tiden efter den lilla nålen i höstacken. Jag är som ett barn på julafton liksom varje gång.
EH: Och när du är klar då, eller när boken är klar, vad ska du göra då med all tid? [skrattar]
JR: Ja, men precis, jag har ju faktiskt helgarderat mig, så jag har redan startat upp ett nytt projekt kring Hansa, som jag tyvärr måste vara lite förtegen med, för det är massa andra inblandade. Så jag tror att det här känns inte som ett avslut, utan det känns som en del ett. Det är något sorts livsprojekt.
[musik spelas]
TLR: Det var historikern och författaren Jacob Ringbom som berättade för Vrakpoddens producent Estrid Holm om sitt decennielånga grävande och engagemang i Hansa-katastrofen. Ytterligare dramatiska historier och öden kan du lyssna till i andra avsnitt av Vrakpodden och förstås ta del av på Vrakmuséet på Djurgården i Stockholm. Nu återstår bara för mig, Tuva-Lisa Rangström, att tacka för att du lyssnat. Vi hörs igen hoppas jag.
[musik spelas]