Textversion för dokumentären om Vrak.
Textversion för dokumentären om Vrak.
[Kameran sveper över Stockholms innerstad och vi blickar ut över bl.a. Vasamuseet och Nordiska museet i förgrunden. Längre bort syns Skeppsholmen, Blasieholmen och annan stadsbebyggelse. Kajerna kantas av fritidsbåtar och större fartyg. Kameran zoomar in och texten ”September 2021 – Djurgården, Stockholm” visas. Tre personer står vid en kanon och ser ut att vänta på något. Då ser vi kung Carl Gustaf som ropar:] Är den laddad? Behöver ni mer tid? [En man vid kanonen skakar på huvudet och åskådarna höjer sina kameror] Då säger vi: Ge eld! [Mannen gör honnör, antänder kanonen och gör ytterligare en honnör. Fler personer står runt kanonen och gör honnör.]
[I en film där bilder visas med korta tidsintervall ser vi båtar längs en kaj, där Vrakmuseet syns i bakgrunden. En motorbåt kör därefter över vattnet mot skogbeklädda öar. Vi ser skummande vatten och en man som blickar ut, sätter på sig dykarutrustning och går ner i vattnet.] I september 2021 invigs VRAK – Museum of Wrecks. Ett nytt museum som ska sätta vraken i Östersjön på kartan. [Det visas vrakdelar som ligger i vattnet] Siktet har från början varit högt ställt.
[Odd Johansen, museichef] Det handlar om att visa allt det där spännande som finns ute på Östersjöns botten, eller i havet här utanför oss. [Dykare är ute i en båt till havs, med kraftig sjögång]
Resan har varit stundtals skakig och invigningen har blivit över ett år försenad. [I en film där bilder visas med korta tidsintervall ser vi återigen båtar längs en kaj, med Vrakmuseet i bakgrunden. Mörkret har fallit. En dykare är nere under vattnet och lyser på vrakdelar med en ficklampa. Texten: ”Ett nytt museum dyker upp – Så byggdes Vrak” visas.]
[Tre personer arbetar kring ett bord, i bakgrunden står två personer vid en skärm med en mängd uppsatta post-it-lappar i olika färger.] Arbetet inleddes 2015 med projektet Östersjöns skatter. Hur skulle Östersjöns unika kulturarv lyftas fram? [Texten: ”Hösten 2017 – Workshop om det framtida museet” visas.] 2017 togs beslutet att det skulle byggas ett museum. [Tillbaka till väggen med post-it-lappar där tre post-it-lappar sätts upp med texten: Spänning – Upptäckande – Kunskap.] Man bestämde sig tidigt för att satsa på digitala upplevelser och visa föremål som sedan gammalt är upptagna av andra museer. [En tidig visualiseringsbild visas där fem personer i olika ålder ser ut att nästan gå på havsbottnen. Det är som att de befinner sig mitt bland havets olika djur och föremål. En kvinna pekar.] Detta på grund av att vi idag vet att vraken och lämningarna bevaras bäst på Östersjöns havsbotten. [En flicka tittar i en VR-kamera och pekar med handen i luften. Bakom syns en monter med en fartygsmodell]
[Utställningsproducent Andreas Braula förklarar:] Eftersom föremålen mår bäst av att ligga på botten, för det är där de bevaras bäst, så försöker man bärga så lite som möjligt. Men med ny teknik så finns det möjligheter att 3D-skanna föremål och på så sätt lära sig saker genom att ha dem som 3D-modell. [En man sitter vid en dator där vrakdelar visas på skärmen.] I Östersjön finns över 100 000 vrak och lämningar bevarade av havets speciella förhållanden. [Ett vrak under vattnet visas, följt av isflak av olika storlek.] Vattnet är kallt och bräckt. Sjöbotten är syrefattig. Och skeppsmasken som äter trä i mer salthaltiga vatten trivs inte här. [Kameran befinner sig högt ovanför vattenytan där en dykare ligger i vattnet.] I Östersjön finns lämningar så långt tillbaka som till senaste istiden för över 10 000 år sedan.
[Odd Johansen, museichef, igen:] Det som är speciellt med Östersjön är att det finns så mycket lämningar där. [En roddbåt rör sig genom vattnet och på lite avstånd syns ett gammalt tvåmastat fartyg] Det finns lämningar från alla tider som människor har bott runt Östersjön och det allra mesta är bevarat.
[En dykare tar med sig dyktuber och går längs den snöbelagda kajen till en båt. Texten ”November 2018 – Stockholms skärgård” visas. Vi förflyttar oss över vattenytan mellan öar och skär.] Stommen till museet är marinarkeologi, den arkeologi som kan kopplas till sjöar, hav och vattennära miljöer. Hösten 2018 är Vraks marinarkeologer på en två veckor lång expedition för att undersöka vraket efter Resande man.
[Dykare sätter på sig utrustning och marinarkeolog Patrik Höglund berättar:] Nu är vi strax innanför Landsorts fyr i Stockholms södra skärgård. På den här platsen förliste Resande man, ett fartyg som vi undersöker nu. Ett litet örlogsskepp som var på väg till Polen med en ambassad ombord. Det förliste här i november 1660. Samma årstid som det är nu. Men det var lite blåsigare vid det tillfället. [Kameran förflyttar sig högt ovanför vattenytan och rör sig i sidled så att man kan se några kobbar och skär, människohänder griper tag om varandra i stormigt hav, men tappar taget.] Det var en storm som drev fartyget in från Landsort, in bland klipporna och skären. Man försökte ankra, men det lyckades man inte med. Man gick på grund och förliste. Ganska många människor omkom, drygt ett trettiotal. [Två dykare gör sig redo att gå i vattnet och någon säger:] Nu börjar det närma sig.
[Dykarna är nere i vattnet intill dykbåten.] Resande man kommer att ta stor plats i det nya museet med en helt egen utställning. Många spännande historier kan kopplas till Resande man. Förlisningen är väldokumenterad och var omtalad på sin tid. Men vraket som upptäcktes först 2012 är 2018 fortfarande ganska outforskat. Marinarkeologerna kommer att behöva forska samtidigt som de hämtar in material till museet.
[Marinarkeolog Jim Hansson berättar:] Vår uppgift här är lite annorlunda mot vad vi brukar göra. Nu dokumenterar vi inte bara arkeologiskt. [Vraket på havsbottnen visas.] Nu har vi fått i uppdrag att försöka filma snygga infilmningar, göra 3D-modeller på själva fynden på plats som man sedan ska använda i montrar. Sedan ska vi fota panoramafoto på insidan av vraket. Det är specialuppgifter som vi inte gjort tidigare, men riktigt kul att få göra. [En dykare arbetar med något på vraket och när kameran kommer närmare ser man att han håller en såg i handen.] Men samtidigt, det är ju lite knepigare under vatten och man tycker att man har en bild framför sig hur det ska se ut. Ena dagen är det mulet, då är det mörkt där nere. Nästa dag är det ljust, då är det andra förutsättningar. Det är liksom, det är inte som att stå i en studio om man säger så. Den här undervattensfilmen spelas in och kommer att visas i museet. I filmen sågas ett av många träprov, för att kunna årsringsdatera vraket och med större säkerhet veta att vraket är Resande man.
[Marinarkeolog Håkan Altrock berättar:] Det skär ju lite i hjärtat när man sågar på ett sådant här gammalt vrak. Vi försöker såga så att det inte syns så mycket, eller försvagar vraket. Så det blir nog bra. Det är för ett gott syfte, vi får reda på mer om vraket och det kommer alla till nytta. [En dykare rör sig precis vid vattenytan.]
[Texten ”November 2018 – Visualiseringscenter C Norrköping” visas. Några åskådare sitter i en stor filmsalong där en film visas i taket] Museet vill också kunna visa de 3D-modeller som marinarkeologerna skapar av vraken. Frågan är bara hur. För att få inspiration besöker projektgruppen Visualiseringscenter i Norrköping där det finns en stor filmdom där man testar att projicera 3D-modellerna.
[Utvecklingssamordnare Stefan Evensen berättar:] Vi är här för att titta på 3D-modeller som genereras ur den dokumentation som görs av marinarkeologerna. Och för att förstå känslan att bli omsluten av de här modellerna i den här domen som vi har här. Det är nog också, tror jag, det närmaste man kan komma ett riktigt dyk. I det här fallet har vi inte så mycket utrymme, när vi pratar om Vrak. Men man skulle kunna använda det i skärmar, exponera det i skärmar.
[Texten ”Mars 2019 –Båthall 2 Stockholm” visas. Vi ser en stor gul byggnad med texten ”Båthall 2”] Just utrymmet är en av de stora utmaningarna. [Den tomma museibyggnaden visas inifrån] Museibyggnaden är liten, och hur ska man få in lämningar från ett helt hav?
[Arkitekt Linda Lindstrand berättar:] Det finns mycket att berätta och ställa ut, och en hög ambitionsnivå. Jag tror det kommer vara en speciell upplevelse att komma hit. Jag tror att den här litenheten kan vara en styrka. Det kommer att upplevas som personligt och man kommer nära det man tittar på och det man upplever. [Hon är i samspråk med arkitekt Mats Fahlander som ser ut att visa och förklara något. Därefter ser man museibyggnaden skymta fram på lite håll bakom några träd.] Museet kommer att ligga i Båthall 2 på Djurgården i Stockholm. [Interiörbilder från byggnaden visas: en rad fönster, närbild av trådglas, en byggmaskin, planritningar och en bygglampa] I mars 2019 är lokalerna tomma, och bygget står i startgroparna. [Närbild av ritningar visas] Nya planritningar har tagits fram, för att anpassa lokalen till det framtida museet. Vi följer med arkitekterna som ritat om museets insida. [De båda arkitekterna går runt i byggnaden.]
[Arkitekt Mats Fahlander förklarar:] När man kommer in i byggnaden som den ser ut nu så är det väldigt vackert. Det är en vacker konstruktion. Det är en känsla av gedigenhet. Den är byggd under 1940-talet, under en väldigt kort tid under kriget. [Den gula byggnaden visas utifrån] Båthall 2 ritades på 1940-talet av arkitekten Paul Hedqvist som ritat flera kända Stockholmsbyggnader som Tranebergsbron och den så kallade Skatteskrapan. [Ett svartvitt foto visas av arkitekten Paul Hedqvist som står framför en bokhylla och håller upp en ritning. Därefter visas ett svartvitt foto av bron respektive den höga byggnaden Skatteskrapan.]
[Museibyggnaden visas från vattnet. Längs kajen löper en träbrygga med två förtöjda segelbåtar] Båthall 2 byggdes som en del av Sveriges beredskap för att förvara flottans mindre båtar. [En gul lastmaskin, följt av en färgglad skiss och dörrar till museibyggnaden som står på glänt] På utsidan kommer det knappt att synas att det har förändrats. Det kommer att finnas skyltar som berättar att ett nytt museum har öppnats.
[Arkitekt Mats Fahlander berättar:] När man väl kommer in i byggnaden så är vi måna om att det ska finnas en karaktär kvar av båthallen. Men mycket har ju då musealiserats. Då ska känslan och stämningen vara att det försiggår någonting spännande. [3D-visualiseringar visas] Man ska lockas in i museet.
[Arkitekt Linda Lindstrand fortsätter:] Man kommer komma in i en publik entré, där vi står nu, vi står mitt i kaféet. Det kommer att finnas en liten shop. Och så kommer man kunna gå in i fantastiska utställningar, bakom mig. [De båda arkitekterna går genom den tomma byggnaden.] Mitt i lokalen kommer vi att bygga en helt ny trappa som kommer gjutas i betong, med en vacker relief. Vi kommer också ta upp ett hål i taket så att vi kommer att ha dagsljusinsläpp i den nya trappan. [De fortsätter uppför en trappa i ett hörn av byggnaden.] Den gamla trappan kommer att rivas och ersättas med en ny. På övervåningen kommer det finnas ett stort panoramafönster där besökarna kommer att kunna se ut över Stockholms inre skärgård. [Arkitekterna drar isär två stora, tunga trädörrar och blickar ut genom den stora öppningen.]
[Arkitekt Mats Fahlander fortsätter:] Och det är ju Östersjön... Hela museet handlar ju om Östersjön. Här hör vi ju vågor och smatter från master. Det är en fantastisk plats för det här museet. Bättre kan det inte bli.
[Museibyggnaden visas utifrån och i nästa klipp befinner vi oss i ett regnigt Köpenhamn där vi ser bilar och cyklister köra genom stadsgatorna. Texten ”Februari 2019 – Köpenhamn” visas.] I november sågades träprover på det vrak som marinarkeologerna tror är efter Resande man. Proverna har nu skickats till Köpenhamn för årsringsdatering en så kallad dendrokronologisk analys. [Närbild av träbiten, där etiketten ”Resande Man etc.” har fästs med ett häftstift] Men är det verkligen Resande man? [En kvinna sitter vid ett mikroskop och tittar på analysen på sin datorskärm] Aoife Daly har analyserat årsringarna. Och resultatet är spännande.
[Dendrokronolog Aoife Daly berättar på engelska:] Proverna matchar verkligen inte varandra. När jag har daterat dem har jag funnit att de matchar med olika dataset i norra Europa. Ett av proverna matchar väldigt väl med östra Frankrike och västra Tyskland. Ett annat matchar mycket bättre med området kring floden Weser. [På datorskärmen visas kartbilder med blåfärgade punkter utplacerade, följt av en närbild på ett träprov med en gul märklapp.] Och ett tredje passar faktiskt bäst med Schleswig-Holstein. Och det är väldigt intressant. [Ett lite större trästycke ligger på mikroskopplattan med rosa streckmarkeringar. En roddbåt rör sig genom vattnet och på lite avstånd syns ett gammalt tvåmastat fartyg] Så de har byggt ett fartyg som antingen är byggt av trä från många källor eller så har det byggts om eller reparerats många gånger. [Två händer håller i ett gammalt trästycke och därefter visas närbild av en bestämningstabell på datorskärmen.] Men så var det frågan: är det verkligen Resande man? [Två händer vrider på en större träbit.] De flesta prover saknar det yttersta lagret, den så kallade splintveden. Utan den går det inte att säga när trädet fälldes Vi har faktiskt inte sagt än vad datumet är. [Aoife sitter återigen vid datorskärmen.] Men ett av proven pekar ändå på Resande man. Jag vet att det är 1600-talet, men vi måste precisera. Det enda där det kan finnas splintved är det här. [Hon pekar mot en äldre träbit som ligger på mikroskopets metallplatta.] Om det verkligen är gränsen mellan kärnvirke och splintved så är det här provet från ett träd som fälldes mellan 1642 och 1657. Så vi är inom ett par årtionden. [Ett tidsbestämningsdiagram visas på skärmen.] Dendrokronologin motbevisar inte att det kan vara Resande man. [En äldre träbit med flera rosafärgade markeringar ligger på mikroskopets metallplatta.] Jakten på Resande man fortsätter.
[Vi får se en stadssilhuett av centrala London. En båt rör sig i förgrunden. Texten ”Februari 2019 – London” visas och vi ser en närbild av en äldre tavla i guldram. Kameran glider längs med några hus som ligger utmed vattnet.] I London finns något som lättare låter sig kopplas till vraket.
[En kvinna står och tittar på en äldre tavla.] Susanna Allesson-Nyberg är intendent på Vraks systermuseum Sjöhistoriska museet och arbetar med urval av föremål och inlån till Vrak. [Susanna Alleson-Nyberg syns i samspråk med andra personer och berättar sedan:] Vi ska få låna in två målningar med koppling till Resande man. [Ett äldre porträtt av en man visas] Det är ett porträtt av Andreas Bjugg, som var med ombord och klarade sig och skrev ned händelseförloppet. Det är ett porträtt av honom. Sedan också den målning som han lät utföra strax efter händelsen som visar förlisningen. [Vi får se en annan mycket gammal tavla på lite håll och sedan tavlans text i guld mot svart botten som kortfattat berättar vad som visas på tavlan] Resande man gick under i en storm i november 1660. Ett fåtal överlevde, bland annat Andreas Bjugg, som så småningom blev adlad. [Porträttet visas på nytt.] Hans ättling i tionde led, Rickard Lilliestierna, bor för tillfället i London. Porträttet och målningen av Resande mans undergång tillhör nu honom. [Konstägaren Rickard Lilliestierna syns i samspråk med andra.] Tavlan med förlisningen är ett stycke familjehistoria.
[Rickard Lilliestierna, ättling till Andreas Bjugg, berättar:] Den betyder otroligt mycket. Framförallt eftersom det finns en familjekoppling. Resande man är en del av familjehistorien, via Andreas Bjugg. [Tillsammans med en annan person lyfter han ner tavlan från väggen och fortsätter att berätta:] Tavlan berättar om förlisningen av Resande man, i fyra olika skeden. Tillsammans med text som beskriver varje skede. [Närbild av guldfärgad text mot svart botten] Man ska titta på tavlan inte bara som en konstyttring utan som en beskrivning av en händelse. [Närbild av målningen där man ser två, sedan tre, fartyg ute på stormigt hav, båda med hissad röd flagg.] Målningen berättar hur Resande man först går in i en klippa för att till slut gå under och sjunka. [Marinarkeolog Patrik Höglund tittar närmare på tavlan och lyser på en detalj med mobiltelefonens ficklampa.] Tavlan är en viktig pusselbit för marinarkeologen Patrik Höglund som även dykt på det vrak som tros vara efter Resande man.
[Patrik Höglund berättar:] Det som är intressant är att man kan koppla ihop vraket med den här tavlan. En bild från 1600-talet är extremt ovanligt om man jämför med andra vrak som man undersökt. Även den här otroligt detaljerade och dramatiska berättelsen... [Detaljer på belyses med hjälp av två mobiltelefoner. Rickard Lilliestierna och Patrik Höglund går sedan längs vattenbrynet nedanför en hög stenkaj, ute i vattnet ligger en öppen, förtöjd båt.] Det är väldigt sällan man har en så nära skildring av en person som var med vid själva förlisningen. När man dyker på vraket kan man försöka... [Dykare sätter på sig dykutrustning och vi får se högt uppifrån luften hur dykarna går ner i vattnet från dykbåten.] Och när man är på platsen... Då kan man försöka tänka sig den situationen i november 1660, i snöglopp. Hur utsatta de var, på ett segelfartyg som var på väg att förlisa. [Ett fartyg visas på stormigt hav, följt av två händer som griper tag om varandra för att sedan tappa taget.] De försöker först sjösätta en liten skeppsbåt som kapsejsar. De ombordvarande drunknar. Sedan sjösätter de den större båten där endast ett visst antal får plats. Sedan förliser själva fartyget och det stora flertalet drunknar. [Dykare rör sig vid vattenytan och sedan får vi se kameran röra sig över ett stilla hav där en blå himmel med några enstaka moln syns i bakgrunden]
[Texten ”Maj 2019 – Museets kontor Stockholm” visas. En man har en VR-kamera på huvudet. På datorskärmen förflyttar man sig utmed ett vrak] Oj, nu är jag inne. Det här var konstigt. -Sedan kan du också... -Vi är ju också lite i vägen... Ja, jag är ju under nu... Man har nu bestämt sig för att visa marinarkeologernas 3D-modeller av vrak i Virtual Reality. Det känns som jag står upp till halsen i det här golvet nu. Under våren testas tekniken. Det finns fortfarande saker att lösa, men den planerade öppningen ligger över ett år framåt i tiden [Utanför museibyggnaden sätter personer upp stora tygbanderoller om det nya museet och marinarkeologi. Texten ”Maj 2019 – Båthall 2, Djurgården” visas.) Vid museibyggnaden är arbetet i full gång. Både utomhus och inomhus. [Interiörbild från museibyggnaden: betonggolvet är uppbrutet och i förgrunden står en kamera på ett stativ.) Golvet har grävts upp, och ska ersättas med ett nytt.
[Projektsamordnare Michael Lundahl berättar:] Det är ju det som är med det här. Det är ju ingen som ser allt det här jobbet sedan... Michael Lundahl är projektsamordnare, och ansvarig för bygget. Nästa steg här är, nu håller man på att återfylla allt det man har grävt upp här. Och sedan så kommer man att gjuta tillbaka den här grundplattan igen. [En golvläggare visar arbetet han håller på med, därefter ser vi en ritning med bl.a. en hissgrop markerad] Så att vi har det klart till nästa steg i entreprenaden som blir att vi börjar dra alla installationer som luft och el i tak och sådär. [En man står och mäter, en annan man sitter och kör en maskin och i närbild visas en grävskopa fylld med grus] Det är mycket grus här. Vi har grävt ut mycket för att få ner allt det här och nu återfyller vi med nya fina massor.
[Bild på byggmaskin och annan utrustning i lokalen, följt av en närbild av det nya golvet med spår efter arbetsskor.] Arbetet med att samla material till museet fortsätter. [Exteriörbild av museet, följt av undervattensbilder av två dykare.] De digitala upplevelserna kommer att stå i centrum. Det är idag ovanligt att bärga vrak och föremål eftersom de mår bäst av att ligga kvar på botten.
[En dykare hoppar ifrån en kaj med ett förtöjt träfartyg. Några åskådare står och tittar på.] Men alla lämningar i Östersjön är inte värdefulla. [Texten ”Juni 2019 – Djurgården, Stockholm” visas] Här finns också andra, mindre nogräknade fynd, som ändå säger något om sin tid. [En dykare befinner sig i vattnet nedanför en kaj, medan en större håv dras upp mot kajen.] I juni 2019 träffas flera aktörer på Djurgården tillsammans med miljöprojektet Rena Botten för att plocka skräp från havsbottnen. [Två kvinnor sitter vid en utbredd duk där flera föremål från havsbottnen har lagts ut, bland annat ett gammalt bilbatteri.] På plats finns även Vrak för att välja ut skräp till en av utställningarna.
[Intendent Susanna Allesson-Nyberg berättar:] Vi tar det som verkligen inte hör hemma på bottnen, som inte ska vara där. Sådant som är miljöfarligt, eller bara skräp, eller plast som inte bryts ned. Vi vill visa den aspekten också. Östersjöns yta är väldigt vacker men det finns mycket där under som inte hör hemma där. Det har vi plockat upp och kommer visa. [Närbilder av bl.a. en gammal krycka, en rostig cykel, ett bildäck och en plasttoffel.] Bildäck och bilbatterier har vi hittat idag. Vajrar, alla möjliga järnföremål, plastföremål...
[Två personer går i väg med en vagn fullastad med föremål.] Det utvalda skräpet lastas på en vagn och förs till museibyggnaden för att så småningom få nytt liv i en av museets utställningar. [Inne i museibyggnaden börjar de sedan lasta av föremål från vagnen.]
[Museibyggnaden är filmad så att varje enskild bild visas med korta tidsintervall och därefter långt utifrån vattnet.] Under sommaren och hösten fortsätter bygget av museet. [Dykare syns i en liten båt till havs. Texten ”September 2019 – Öster om Gotland” visas.] Marinarkeologerna fortsätter sitt arbete. Ibland i stark sjögång. [Texten ”November 2019 – Vaxholm” visas. Dykare går ner i vattnet från en mindre arbetsbåt] Ibland i lugnare vatten. [Byggbilder från museibyggnaden. Texten ”Januari 2020 – Gjutning av trapphuset” visas.] I början av 2020 är det ett halvår kvar till planerad öppning. Allt ser ut att gå enligt plan. Det nya trapphuset gjuts i januari. [Texten ”Februari 2020 – Borttagning av gjutform” visas och två byggarbetare lyfter bort stora plattor från trapphusets väggar.] I februari har betongen stelnat och trapphuset ser dagens ljus.
[Vi blickar ut över ett hav med mindre vågor och en ensam fyr och fågel i bakgrunden.] Men några veckor senare ska något hända som kommer att påverka hela världens kurs. Coronapandemin slår till, och museer håller stängt över hela världen. [Vasamuseet och texten ”Mars 2020 – Vasamuseet Stockholm” visas, följt av interiörbilder från Vasamuseet. På ett bord står en flaska med handsprit.] Vraks systermuseum Vasamuseet står tomt vilket innebär förlorade intäkter för Vasamuseet, i förlängningen också Vrak. [Exteriörbild från båthall 2, den blivande museibyggnaden.] Leveranser till bygget blir försenade och det är restriktioner kring hur många som får arbeta samtidigt. En försening är oundviklig.
[Två dykare sitter ombord på en dykbåt. Texten ”Maj 2020 – Stockholms skärgård” visas. En man ställer sig mellan dem med en filmklappa.] Tagning Osmundvraket, del 1! [En av dykarna berättar:] Hej och välkommen till dagens livesändning, idag är vi ute på plats. Hoppas att det här funkar. Men vi tänkte hoppa ner, jag och Patrik. Vi har redan gjort ett dyk. Vi ska fortsätta filma för 3D. [De båda dykarna går ner i vattnet.] Men marinarkeologi låter sig inte stoppas av en pandemi. Vraks marinarkeologer fortsätter sina undersökningar och samlar samtidigt in material till museet. [Olika typer av mätutrustning och kameror används ovanför och under vatten. Undervattensbilder av dykarna visas.]
[Marinarkeolog Jim Hansson berättar:] Första dyket här, det var bra sikt idag. Igår hade vi lite sämre, men idag var det fint. Så idag var det upp emot sex meter, så det var riktigt bra förhållanden. Så vi hann faktiskt simma över en fjärdedel av vraket på insidan. [Undervattensbilder av en dykare som simmar med en kamera längs med vraket.] Så vi ska ägna hela den här dagen, och hela morgondagen och eventuellt lite kompletteringar på torsdagen för att få till den här 3D-modellen då. [Närbild av vraket som ligger på havsbottnen.] Med undervattenskamera skapar man tredimensionella modeller med så kallad fotogrammetri. [Jim Hansson sitter vid en datorskärm där filmen av vrakets utsida visas.] Med tusentals fotografier av ett vrak så kan man sätta ihop en digital tredimensionell modell. [En tredimensionell modell visas på skärmen.] Sedan är det, tycker jag, det bästa sättet att visa för folk, människor som är intresserade, hur det faktiskt ser ut på botten, de som inte kan dyka. Det är så nära ett dyk man kan komma.
[Exteriörbild av museibyggnaden. Texten ”Augusti 2020 – Djurgården, Stockholm” visas. Projektsamordnare Michael Lundahl går genom byggnaden.] –Tjena! -Tja! Då kan vi ta en liten sväng genom... I slutet av sommaren 2020 så skulle museet ha öppnats, men världen håller fortfarande stängt. Pandemin innebär förseningar för ombyggnationen men i augusti 2020 börjar huset bli färdigt.
[Michael Lundahl går uppför en trappa:] Man ser ljuset. Det är alltid en jättetillfredställelse, tycker jag när man ser hur det börjar växa fram, och att nu börjar det bli klart. Det har man bara sett på ritning och så där förut. Så det känns jättebra. Originaldetaljer är bevarade, och den maritima kopplingen är tydlig. [Man får bl.a. se block och taljor, utsikten mot båtar genom ett fönster, kopparkranar, trådglas och stora takfönster i ena änden av huset.] Man har valt tidlösa och hållbara material. Marmor, stål och glas står i centrum. [Michael Lundahl kommenterar:] Det är kul att se, det är inte alltid man får göra det, se ett hus klart såhär som inte har något annat i sig. Men det kommer ju snart.
[Exteriörbild av museibyggnaden. Texten ”Oktober 2020 – Utställningarna börjar byggas” visas. Därefter visas olika interiörbilder av museibyggnaden.] Det nederländska företaget som bygger utställningarna har haft reserestriktioner. Men under hösten får de äntligen resa till Sverige. [En man är i gång och arbetar med en såg.]
[Projektledare Ron den Biggelaar säger på nederländska:] Nu sågar vi väl inte fel va? Du ska väl ta intervjun om en stund? Ron den Biggelaar är projektledare och övervakar installationen. [Han gör noteringar i sina papper.] Corona har förstås orsakat förseningar. Vi kunde till exempel inte åka till museet för att mäta. Så vi var tvungna att hitta ett lokalt ombud som kunde mäta åt oss. I slutändan fungerade det bra. [Han diskuterar med en annan medarbetare.] Som tur är så vet vi att allt passar, men det tar tid. Och kunden har till exempel inte kunnat komma på regelbundna besök i vår fabrik för att inspektera emellanåt. [En filmprojektor sätts på plats högt upp. Några stora bildskärmar har redan installerats i en stor hyllstruktur.] Det här har varit ett projekt med endast digitala leveranser. [Pallar med kartonger visas, en böjd träskena borras fast i golvet och en bildskärm sätts på plats i en hyllsektion.] Vi gick till verkstaden med en iPad och visade detaljer och svarade på designerns och kundens frågor. Och vi försökte stilla nyfikenheten på hur det ser ut i verkligheten... Vi blev åtminstone klara i tid, och de kan hitta ett bra tillfälle att öppna förhoppningsvis tidigt nästa år. Vi får se.
[Exteriörbild av museibyggnaden i skymningsljus. Därefter befinner vi oss på en mindre båt: en man står vid ratten. Texten ”December 2020 – Stockholms skärgård” visas.] För marinarkeologerna fortsätter arbetet i fält. I december är de tillbaka på Resande mans vrakplats. [En dykare i dykardräkt sitter ombord på båten.]
[Marinarkeolog Patrik Höglund berättar:] Hej, Patrik Höglund heter jag. Vi befinner oss just nu på Resande mans vrakplats här en liten bit innanför Landsort. Var är Landsort?
[Dykaren sätter på sig sin dykmask.] Fler undervattensfilmer till utställningen om Resande man ska filmas men det finns också en annan viktig anledning: Att skyddsbärga ett antal föremål.
[Marinarkeolog Patrik Höglund förklarar:] Skyddsbärgning innebär att föremål som kan … antingen att det kan ske åverkan genom naturens inverkan men även föremål som kan vara intressanta för folk, mindre nogräknade personer som stjäl dem helt enkelt. [Två dykare går ner i vattnet och vrakdelar på havsbottnen visas.] Under skyddsbärgningen tas ett flertal mynt upp. [Dykaren håller i ett större fyrkantigt mynt. Två dykare tar upp lådan med vrakföremål på båten.] Med de bärgade myntens stämplar kan man också säkerställa vrakets ålder tillsammans med årsringsdateringen.
[Marinarkeolog Mikael Fredholm berättar:] Ja, det är stämplar här, där lite grann. Jag tror man kan se lite här. [Han håller upp ett stort, rostigt mynt som ligger i ett skyddande hölje.]
[Marinarkeolog Jim Hansson fortsätter:] Vi tog faktiskt upp ett mynt här, redan 2012, vid första dykningarna bara för att verifiera och se om det var Resande man, eller kunde vara. Det får inte vara mynt som är präglade efter 1660, det vill säga förlisningen. [En kvinna kommer in i en arbetslokal. Texten ”Mynt bärgat under 2012” visas.] Och det var det inte! [Hon öppnar en vit plastburk och vi får se en närbild av det ärgade och rostiga myntet med präglingen ”1 DALER”.] Utan det här var präglat 1657 i Arboga. Sedan har vi sett flera stycken här då, som vi nu har varit och bärgat. Vi har tagit upp sju stycken varav ett är ganska stort, riktigt stort mynt, och så lite mindre valörer. Sen har vi också ett runt mynt, som verkar vara ett tysk-romerskt mynt. [Dykarna tittar på olika mynt ombord på båten.]
[Marinarkeolog Mikael Fredholm berättar:] De här mynten, och andra föremål, kommer att skickas till konservator. Det kommer ta några månader. Och sedan får vi tillbaka dem och Sjöhistoriska museet kommer att ha dem, förvara dem. Sedan får vi se om vi kan ställa ut ett eller annat av dem. [Närbild av de olika mynten]
[Två personer med varsin datorskärm står framför en stor väggskärm som visar fören på en båt som rör sig över vattnet.] Farvatten, är det den ni har lagt här? [Vi får se Gunnar Boström, som arbetar för att få belysningen att fungera och drar av skyddsfilm från en väggplåt som ska illustrera Östersjön.] I januari sätter pandemin stopp för utställningsfirman igen som inte kan resa till Sverige och slutföra installationen. Datum för invigning flyttas till sommaren. Under tiden tar Gunnar Blomgren hand om många installationer. Han är till vardags AV-tekniker på systermuseet Marinmuseum i Karlskrona.
[Gunnar Boström berättar:] Där bor jag. Jag har varit i stort sett i Stockholm sedan, är det augusti eller september... ...mer eller mindre, och jobbat med det här då, så att det är… Det blir ju ett väldigt tekniktungt museum. Den mesta informationen för besökarna är ju bild och ljud. Och andra upplevelser, typ hologram, peppers ghost så att det är väldigt komplext tekniskt. [En monter visas med ett transparent, blåaktigt amfibieflygplan.] På plats finns också Johanna Väpnargård, projektledare för utställningarna.
[Johanna Väpnargård berättar:] I processen har vi kommit ganska långt och utställningarna är i stort sett färdigbyggda. [Hon står tillsammans med Gunnar framför en informationsskärm, båda med varsin datorskärm i handen.] Vi väntar på sista bitarna som ska byggas på plats av vår nederländska utställningsentreprenör Bruns som på grund av coronarestriktioner blivit försenade och helt enkelt inte kan komma hit till Stockholm i januari, som det var tänkt utan kommer i början av mars istället, och färdigställer. Sedan väntar vi också på lite föremål som kommer. Inlån som kommer från våra olika samarbetspartners runt Östersjön. [En man bär en stege uppför trappan.] Och de föremålen kommer komma i maj, som planeringen ser ut. Så vi har gott hopp om att färdigställa allt i lagom tid för öppning i början av juni.
[Utställningssalen på andra våningen visas med korta tidsintervall medan två personer arbetar där inne. En joggare springer förbi museibyggnaden sent på kvällen och det ser ut att vara tänt i lokalen. En målare sitter på en ställning i trapphuset och målar en av väggarna.] Men våren går snabbt, och pandemin ser inte ut att ge med sig. Svenska museer fortsätter hålla stängt. [Personer går förbi byggnaden i skymningsljus] Leveranser försenas ytterligare och reserestriktioner stoppar ännu en gång utställningsfirman. Kanske måste öppningsdatumet flyttas igen. [Högt uppifrån luften syns två dykare precis vid vattenytan.] Men arbetet bakom kulisserna fortsätter. Nya filmer spelas in. Både ovanför - och under ytan. Och så spelas en reklamfilm in, som skildrar Resande mans förlisning. [Filminspelning: En person hänger ut över en roddbåts reling och greppar tag i en annan person som ligger i vattnet. Två personer öser vatten ur hinkar för att ge en illusion av storm och förlisning. På kamerans display visas bilden av två händer som tappar taget om varandra.] Och så tappar vi taget! Försök ta tag i varandra.
[Hög våggång, följt av en exteriörbild av museibyggnaden.] Datumet för invigning skjuts en sista gång, till september. I maj är utställningarna ännu inte färdiga men de första digitala visningarna spelas in. [Museichef Odd Johansen berättar:] Nu är vi inne i museet. Nu står vi i entrén. [En kvinna berättar:] Mycket fantastiska föremål som finns utställda i det här rummet. [En man berättar:] Från taket finns det hängande montrar. [En annan man berättar:] Gamla rapporter och litteratur, lite av allt möjligt.
[Två män lyfter en glasmonter på plats över ett föremål som står på ett bord.] En stor del av utställningarna är digitala. Men i augusti börjar de 200 föremål som ska ställas ut komma på plats. [Texten ”Augusti 2021 – En månad till öppning” visas.] De flesta tillhör Vraks systermuseum Sjöhistoriska museet, men ett antal föremål är inlånade. [Arbetet med ett antal utställningsmontrar visas med korta tidsintervall. Därefter visas närbild på en väckarklocka.] Den här väckarklockan var med ombord när Estonia förliste och tillhör en av katastrofens överlevare. [Flera personer kommer in med kanonen lastad på en truck, även detta visat med korta tidsintervall. Med truckens hjälp lyfter de den på plats i en monter.] Och den här kanonen har lånats in från Polen från Sjöhistoriska museet i Gdansk.
[Intendent Susanna Allesson-Nyberg berättar:] Nu är det knappt en månad kvar till öppning, invigning av museet. Och nästan alla föremål är på plats i sina montrar. Idag hade vi ett tungt, svårt lyft av en tung kanon, som vi då behöver ta in hjälp för. [Närbilder av hur kanonen lyfts på plats.] Men nu är det lite finlir kvar. Det inte är att rekommendera att bygga ett museum under en pandemi, men det visste vi inte när vi började. Men några gånger har vi skjutit på invigningsdatum och det innebär ju många kontakter med långivarna och de har varit jättesnälla och försäkrat oss om att vi fortfarande får låna det vi önskar låna. [Målningarna från Resande Man visas, först i London och sedan på plats i museets tavelskåp.] Det är ju två och ett halvt år sedan vi var i London och tittade på de här fantastiska målningarna från Resande man som ägs av en privatperson. De har nu kommit hit och hänger i sina tavelskåp i utställningen som handlar om Resande man.
[Projektledare Johanna Väpnargård fortsätter:] Idag är det lite drygt tre veckor kvar till invigning. Så lite grann som återstår. [Skyddsplast tas bort från golven, installatörer kontrollerar att allting fungerar som det ska och en annan installatör sätter upp en skylt.] Men inte så mycket, så vi tror att vi kommer bli klara. Det har ju blivit uppskjutet i några olika omgångar framförallt beroende på pandemisituationen. [Texten ”Augusti 2021 – Tre veckor kvar” visas.] Så det känns väldigt skönt att vi äntligen nu efter tio månader extra tid, är snart i hamn. Det har varit mycket digitala möten, och vi har sett saker på skärmarna i hemmamiljö, på en liten skärm. [Johanna i Zoom-möte med andra medarbetare.] När man sen ser det när det växer fram på plats och alla de olika delarna börjar samspela med filmer och föremål och bilder och så vidare, så blir det ju en helhet och en rumslig form som verkligen är precis så bra som vi hoppades att det skulle bli. [Johanna och en man står och ser på en vägg med uppförstorade föremål. En man med hörselkåpor borrar i väggen.]
[En fönsterputsare tvättar rutorna till entrén och texten ”15 september 2021 – Dagen innan pressvisning” visas.] Två veckor senare är det pressvisning och allt måste vara så färdigt som möjligt.
[Verksamhetsutvecklare Hanna Nielsén kommer in i ett rum med stora, orangefärgade bojar som är på väg att blåsas upp:] Det ligger sådana här i vattnet, runtom i Stockholm. Och vi vill använda dem här för att knyta ihop kampanjen och för att göra det lite festligt utanför vid invigningen. Det är mycket premiärnerver för oss alla. [En stor orangefärgad boj ställs utanför entrén:] Allting ska bli klart. Och samtidigt är det otroligt roligt att snart få öppna för besökare.
[En man står vid ett bord och arbetar med plattor till utställningsmontrarna:] Den nederländska utställningsfirman är äntligen på plats för att installera de sista upplevelserna. Mycket arbete återstår, men AV-teknikern Gunnar Boström tar det med ro. [Två personer testar VR-glasögonen:]
[Gunnar Boström förklarar för en annan man:] Ljudet pratade jag med Tom om och där ska vi prata med Harold om hur ljudet är gjort uppe i familjefejden. Jag känner mig lugn. Även om det är mycket nu. Men det är för att vi inte kommit igång. Det är adrenalinkick, fast inte överdriven. Den är skön.
[Projektledare Johanna Väpnargård ger instruktioner till utställningsproducent Andreas Braula.] Sedan är det en ny skärm beställd till schatullflaskor, det kanske du hörde. Så den kommer på fredag i bästa fall. Det blir kanske ett sms.
[Han kommenterar:] Det är några saker som har svårt att komma på plats, liksom. Det är lite stressande, såklart.
[Johanna Väpnargård:] Det är ju mycket att göra, mycket som återstår som det ju nästan alltid blir såhär dagen innan pressvisning, eller sista dagen. Men jag tror vi hinner klart. Vi kör på här, under kvällen. [Nattbilder från museibyggnaden och därefter visas byggnaden i dagsljus igen, där varje enskild bild visas med korta tidsintervall.]
[Texten ”16 september 2021 – Pressvisning” visas] Varsågod och ta en kopp där. Ta en smörgås eller kaka om ni vill, så börjar vi strax. Efter en sen kväll är det dags för pressvisning. Och med pressvisningen är det bara en vecka kvar till öppning. Reklamkampanjen drar igång, och orangea bojar med Vraks logotyp placeras ut i Stockholm. [Röda bussar med reklam för Vrak visas, liksom orangefärgade bojar i vattnet] Snart är dagen inne för invigning.
[Texten ”22 september 2021 – Invigning” visas. En grävskopa lyfter en kanon på plats. En orangeröd matta läggs ut utanför entrén och strålkastarna justeras. Museichef Odd Johansen kommenterar:] Man kommer till en punkt där man inte kan förbereda sig mer. Förhoppningsvis, när det gäller museet är vi klara. Sen vet jag inte hur det är med mig själv, det får vi se.
[Invigningsgeneral Elin Petersson:] Allting är under kontroll, nästan lite läskigt mycket. Kanonen är på plats, allting är på plats. Det är några små klick, klick, klick. Sedan är allting färdigt. Och vi är redo.
[Kanonen har lagts på plats för att avfyras:] På plats finns även en kopia av en av Vasas kanoner. Kanonen ska avfyras vid invigningen. Men det finns farhågor…
[Invigningsgeneral Elin Petersson fortsätter:] Den kanske inte smäller! Det är fortfarande min... Jag har en plan A, plan B, plan C, om den inte smäller. Någonting kommer smälla 16.30, så får vi se. Blir det en kanon blir vi jätteglada.
[Odd Johansen berättar:] Om 33 minuter, då anländer huvudpersonen, vår VIP-gäst, som är kungen idag. Sedan har vi, ja, vad ska man säga, exklusiv visning för honom. [Kung Carl Gustaf visas runt i lokalerna, tittar på en monter, läser utställningstexter och testar VR-glasögon.] Vi börjar med Resande man, som han tyckte var spännande sist han var här. Han har ju visat stort intresse för det här, hela tiden vi hållit på egentligen.
[Kung Carl Gustaf invigningstalar inför ett väntande kamerauppbåd:] Ja, nu har vi kommit så här långt i programmet. Och nu ska någonting ske, någonstans, jag vet inte var. Men jag har en känsla av att vi kommer att uppfatta det. Så jag säger: ladda pjäsen. Om ni inte har gjort det nu, så skulle ni gjort det tidigare. Där borta! Är den laddad? Behöver ni mer tid? Är ni helt klara på det? Då säger vi: ge eld! Jaha. Och därmed säger vi att museet är invigt! Och jag tycker det där gick kanonbra!
[Bilder på åskådarna direkt efter det att kanonen har avfyrats, några dykare i dykardräkt skakar hand, drycker ställs fram och personer går in genom entrédörren för att titta närmare på museet. Exteriörbilder av museet som är tagna med korta tidsintervall medan mörkret sänker sig.]