Del 1: U479 på uppdrag i Östersjön

Ubåtar - effektiva vapen 

Under andra världskriget dominerades stridshandlingarna i Östersjön av de två huvudfienderna Tyskland och Sovjetunionen. Länderna krigade mot varandra från sommaren 1941. Den nation som härskade över havet kunde förse de egna styrkorna med vapen, mat och drivmedel och dessutom hindra motståndarnas sjötransporter.   

Östersjöns stränder gränsar till många stater. Att kontrollera sjöterritoriet, området till havs, var därför viktigt för dessa stater. Ett effektivt vapen i kriget var ubåtar. Att spana utan att bli sedd och göra oväntade anfall är ubåtarnas styrka. Den tyska ubåtsflottan var beryktad och hade sänkt tusentals fartyg. En av dessa ubåtar var U479 som återfanns efter 70 år på Finska vikens botten.  

Vraket av U479 hittades utanför Odensholm, Estland. Grafik: Hanne Lindberg, Vrak – Museum of Wrecks/SMTM.

Varför ubåtsvapen? 

Ubåtar är ett vapen som orsakar stort lidande, stort antal dödsoffer och materiella förluster på alla sidor. Man kan fråga sig varför man utvecklar och använder ett sådant vapen? 

Ubåten har vissa taktiska fördelar som militärer alltid strävar efter att nå både till sjöss och på land. 

• Det går att spana på en motståndare både i freds- och krigstid, utan att motståndaren vet om det. 
• Det går att smyga sig på en motståndare och attackera utan att motståndaren är beredd eller hinner sätta in motvapen. 
  
• Det går att bära med sig torpeder med stor sprängkraft som har en effektiv förmåga att sänka och förstöra andra fartyg. 
• Ubåten har en avskräckande effekt på en motståndare. Ubåten tvingar fienden att ändra sin taktik och gör att den måste ta hänsyn till att det finns ubåtar under ytan. Det gör att motståndarens krigseffektivitet minskar. Ubåtar kan också göra att en motståndare avstår att genomföra en krigshandling eftersom förlusterna kan bli stora. 

De svarta punkterna visar var minor och minspärrar var placerade i Östersjön och i farvattnen runt Danmark för att hindra fartyg att komma ut eller in i Östersjön. Grafik: Hanne Lindberg/SMTM 

Minor ett hot mot alla fartyg 

Under andra världskriget lades det ut enorma mängder minor i Östersjön som begränsade alla fartygs rörelsefrihet. Tyskarna ville stänga in Sovjets örlogsflotta i Finska viken och använde minor till hjälp. Sovjetunionen ville i sin tur hindra tyskarna från att komma in i Finska viken och använde därför också minor. Följden blev att området runt Finska viken blev fullt av minor som hotade alla som var till sjöss.  

Ubåtar kan ta sig fram osedda, men de är inte osårbara. En del mineringar är speciellt avsedda för ubåtar. En del mineringar lades ut för att verka mot ubåtar. Minorna förankrades då på olika djup i vattenvolymen för att ubåtar skulle kollidera med dem.

Svenska Marinen röjer fortfarande minor från andra världskriget genom att spränga dem. På bilden sätter en dykare fast en sprängladdning på en mina för att spränga den. Foto: Emil Silferberg/Försvarsmakten 

När man spränger en mina måste man vara på säkert avstånd från minan.  På den här bilden är kameran 1000 meter ifrån minan. Foto: Emil Silferberg/Försvarsmakten 

Ubåtsnät 

Stora nät gjorda av metall kunde stoppa fiendens ubåtar. Näten hängde i vattnet med hjälp av bojar. De egna styrkorna kände till hemliga luckor mellan näten som de kunde passera igenom. En del ubåtar hade en “såg” i fören längst fram som gjorde det möjligt för ubåten att ta sig igenom ett nät som hindrade den. 

Den svenska ubåten Makrillen med en ”såg” i fören för att såga sönder utlagda ubåtsnät. Källa: Marinmuseum

Besättningen på U479 

De 51 männen i besättningen på U479 var oerfarna unga män och pojkar. Efter att tyskarnas krigslycka hade vänt 1943 var förlusterna stora på alla fronter. Bristen på erfarna ubåtsbesättningar var också mycket stor. Befälhavaren på U479, Friedrich Wilhelm Sons, gjorde till exempel sin allra första ubåtsfärd som befälhavare det här året.

Krigsdagbok för U479 

Befälhavaren på U479 gjorde noteringar i ubåtens krigsdagbok om sammandrabbningar på ytan, med torpedbåtar, flyg och även enstaka beskjutningar från landbaserade trupper. I krigsdagboken kan man läsa att U479 genomförde många anfall, lyckades skjuta sönder drivande minor, men faktiskt inte sänkte ett enda fartyg.  

U479:s krigsdagbok. Källa: Bundesarchiv (bilden är redigerad och formatanpassad). 

Propagandafilm om livet ombord på en tysk ubåt

En tysk journalfilm från 1942 visar hur en annan tysk ubåt bevakar haven och sänker ett fartyg. Ubåten i filmen är av en annan modell än U479, men livet ombord för besättningsmedlemmarna var ungefär likadant på alla ubåtar.   

Filmen är en del av den nazistiska propagandaverksamheten och vill visa befolkningen hemma i Tyskland att kriget gick bra och framställde soldaterna som glada och motiverade hjältar. 

Den sista kontakten 

Den sista radiokontakten med besättningen på U479 skedde klockan 17.28 den 15 november. U479 rapporterade att två fientliga patrullbåtar setts i närheten. Efter det bröts all kommunikation. En knapp månad senare dödförklarades samtliga män som hade varit ombord på ubåten.  

Finska viken var Östersjöns mintätaste område. U479 gick förmodligen på en drivande mina, sådana som besättningen hade siktat flera gånger under sommaren 1944. U479 blev en av de 753 stycken tyska ubåtar som sänktes under andra världskriget. Först 70 år senare skulle försvinnandet av ubåten få en förklaring. 

U479 sjönk efter en explosion, troligen orsakad av en drivmina. Trots att minröjning har pågått sedan första världskriget, finns tiotusentals minor fortfarande kvar i Östersjön. På bilden ser du en mina som fångades på film av försvarsmaktens fjärrstyrda undervattensfarkoster. Foto: Bild från ROV-film. Svenska marinen, Försvarsmakten 

U479 hittas 

2009 återfanns vraket på 92 meters djup utanför den estniska ön Odensholm. U479 vilar på styrbords sida på botten. Vid kommandotornet finns spår efter en kraftig explosion, i övrigt är vraket i gott skick. Alla luckorna till ubåten är fortfarande stängda. Hela besättningen blev med största sannolikhet kvar ombord. Ubåten som blev deras grav har inte undersökts än.  

Bränsletankarna innehåller fortfarande diesel, därför ingår U479 i ett estniskt projekt som övervakar miljöfarliga vrak.  

Vraket efter U479 ligger idag med 90 graders slagsida på 92 meters djup i Finska viken. Det är delvis täckt av sediment. Bilden visar en stor skada i skrovet vid kommandotornet, en glipa och krossade brädor från det träklädda däcket. Foto: Tuukritööde OÜ / Archives of the Estonian National Heritage Board, Pikk 2, Tallinn