Textversion: Bjuggs vittnesmål

[Undervattensbilder: kameran rör sig över havsbottnen där vrakdelar syns] När det dagades på fredagen såg vi att vi hade fallit ur den rätta kursen och befann oss bland blindskär och andra ur vattnet uppstickande klippor något utanför Landsort, utan ringaste skydd mot hela havets vågsvall. Därför trodde vi under den gångna natten väl hundra tusen gånger att vi skulle sjunka och gå till botten speciellt då vi icke visste var vi befann oss och upptäckte nu i vilken fara vi hade råkat. Faran var emellertid ej så stor emedan man väl hade kunnat lyfta ankaret och enligt alla förnuftiga antaganden, segla därifrån åtminstone om man hade kapat ankartåget och snabbt satt segel. I så fall hade saken snart varit avhjälpt då emellertid skeppskaptenen hade en mätress med sig som han tagit som krigsbyte från en dansk kapare. som i sin tur hade tagit henne från en stralsundare och bott ihop med henne en tid men begärt prästerlig välsignelse vilket emellertid icke beviljades i Stockholm då det påstods att han hade fru och barn i Holland och salig Greven hade lovat honom ett kostnadsfritt bröllop om han gjorde allt för en snabb segling till Danzig. [Vi närmar oss själva vraket] På grund härav undvek kaptenen allt som kunde ge upphov till en återsegling till Stockholm. Detta och andra omständigheter som man egentligen ej kunde anse så fatala speciellt att man inte hade mer än två ankare på senhösten vidare att man avseglat utan styrman, bidrog till att denna olycka helt enkelt måste hända. Det fortsatte till klockan 10:00 och besättningen var mycket rädd och förvirrad. Trots detta stannade salig Herr Greven samt alla andra passagerare i sina förläggningar utom jag själv, som besättningen många gånger rådfrågade. Tyvärr lyssnade de icke till mig och mina goda råd, därför råkade vi ut för en sådan olycka. Oaktat detta, medgav de att det bästa vore om de följde mina råd vilket sedan också skedde, men för sent och först när vi var helt utsatta för väder och vinden. Vinden tilltog och slutligen bröts det ena ankaret sönder det andra kunde heller ej hålla längre utan skeppet släpade detsamma med sig när kaptenen kom springande ytterst förfärad och ropade till salig Greven som låg sjösjuk i sin koj. Han kom ut igen och rådfrågade mig och besättningen vad som skulle göras nu. Jag upprepade mitt tidigare förslag att man i god tid borde ha kapat och snabbt satt segel vilket kaptenen erkände att man kunde ha gjort då, men nu var det för sent. Han föreslog att man skulle överge skeppet och försöka rädda livet på människorna men inget beslut fattades utan allt fick bero medan stormen ökade och skeppet drev mer och mer genom vindens och vågornas våld mot klipporna. När greven lämnade skeppet sade han till mig: Rädda sig den som kan som om han tänkte säga att han antog att jag skulle vara med i jollen. Då jag emellertid ansåg detta vara alldeles för farligt följde jag ej med utan lämnade Greven och stannade ombord. Herr Greven drev omedelbart ifrån skeppet med den lilla jollen som var överlämnad åt vågorna. Speciellt då de hade glömt att ta med åror. Skeppet stod på ett blindskär mycket nära en stor klippa kallad Gummarsten och högg ideligen med bogen. Under tiden kantrade den lilla båten och alla som var i den omkom inför våra ögon. Endast salig Herr Greven samt kvinnan som hållit sig fast vid Greven spolades upp på den stora klippan. Han befriade sig från henne och spolades ännu en gång upp på klippan där han hade under sig i en klyfta de två besättningsmännen som låg på rygg och fortfarande rörde något på händer och fötter. Vågorna drog honom ned från klippan tillbaka i havet. När kaptenen såg den stora olycka i vilken Greven och hans älskade hade råkat genom hans egen oförsiktighet drog han hatten över sina ögon och störtade sig i havet där han inför mina ögon, omedelbart omkom. Under tiden inträffade det otroliga. Att trots att skeppet var så långt ifrån den stora klippan och svävade som om det tänkte gå till botten hade salig Herr Greven hållit sig fast i repen som hängde för över i vattnet. Då och då försökte han att andas och genom ömkliga ljud göra sig bemärkbar så att man skulle försöka få honom ombord igen. Vi på skeppet kunde ej ta hänsyn till detta då skeppet liksom svävade fullt med vatten som om det vilken minut som helst skulle sjunka. När vi fick espingen i vattnet hoppade tjugofyra man i båten. Några var betänksamma när de såg hur många som hade hoppat i espingen och de såg hur stormigt havet var så de stannade kvar på skeppet. När vi ville komma loss från skeppet gick det inte trots flitiga försök därför att espingen fortfarande hängde i taljan. Båtsmannen var tvungen att återvända till skeppet för att hämta en yxa vilket icke kunde ske utan stor risk och under tiden slog espingen mycket hårt mot det sjunkande skeppet så att vi alla var rädda att omkomma. Äntligen var taljan kapad och vi kunde komma loss i sjön. Skeppet var fortfarande under segel trots att det rullade som om det skulle sjunka vilken minut som helst. Vi i båten var mycket rädda eftersom den var överlastad espingen var ej avsedd för tjugofyra personer utan för högst femton. Till vår stora förvåning kom vi underfund med att vi hade gjort samma fel som salig Herr Greven. Nämligen att ej ta med åror. Vi hade visserligen två stycken men den ena bröts sönder mycket fort så vi fick klara oss med en åra och en bräda. Vi var nu mycket rädda att stormen och havet skulle driva oss på klipporna och det såg inte ut som att vi skulle kunna klara oss. När vi emellertid hade passerat de farliga klipporna hade stormen tilltagit och blandats med snö samt fått fritt svängrum att angripa vår lilla båt på att lyfta den och fylla den med vatten så att vi tusen gånger trodde vi skulle sjunka. Vi bad till Gud om ett saligt slut och öste vatten med händer och hattar. De flesta av oss var nakna och utan kläder så att det var ett stort under att vi kunde klara oss. Under tiden uppstod ett ropande på skeppet och vi förstod att de hade fått upp Greven och levande dragit honom ombord. Såvitt vi kunde se genom snöyran så vinkade de åt oss att vi skulle vända med espingen för att ta med oss greven som var halvt omtöcknad men ropade efter oss. Vi försökte vända men på grund av den stora fara vi själva befann oss i med döden nära och utan något som helst hopp för oss själva kunde vi icke göra något. Och just då sjönk skeppet. Först satte det sig med fören på grund sedan med aktern och så hela skeppet så att den främsta märsen kom under vattnet men den i mitten stack upp något över vattenytan. När skeppet sjönk såg vi huvuden, armar och människor klättra upp i riggen. Vi hörde fruktansvärda avgrundsskrin så att vår fruktan och vemod tilltog då vi själva befann oss i världens svåraste nöd och vi kan endast tacka Gud för vår räddning. När natten började kom vi nämligen till en hamn på en ö vid namn Lanör, mycket tack vare lokalkännedom hos en skicklig båtsman. När vi kom in i hamnen stötte vi på en sten så att några föll över bord. Vi satte med stor tacksamhet foten på land, prisade och tackade Gud av hela vårt hjärta och beklagade djupt att Herr Greven samt de andra många goda människor på skeppet enligt vår åsikt hade omkommit.