Textversion: Den vita linjen

[Svartvita bilder: vi rör oss fram över havet och får se en kaj med långa köer av människor och ett stort vitt fartyg] Det vita skeppet är i estnisk litteratur en metafor för en, ofta hopplös, väntan på frälsning. Vitmålade färjor i Tallinn och den vita färjan M/S Estonia hade därför också en symbolisk betydelse. [En äldre färgbild av en färja visas] Efter det kalla krigets slut var den symboliken extra tydlig. [Vi ser äldre klipp från en stad och en militärparad går genom gatorna]

När det kalla kriget inleddes var Estland ockuperat av sovjetiska militära styrkor och införlivat som en delrepublik i Sovjetunionen. [Människor viftar mot det vita fartyget som kommer in till hamn] Det vita skeppet var då en metafor för det estniska hoppet att västmakterna med militär makt skulle slå tillbaka Sovjetunionen. Ett hopp som ebbade ut under 1950-talet. [Efterkrigsbilder med järnvägsvagnar, kanoner och stridsvagnar] Den östra delen av Östersjön, med Baltikum och Polen kom efter andra världskriget under sovjetisk kontroll. Staterna där slöt sig i stor utsträckning mot sin omvärld i den västra delen av Östersjön. [Kameran sveper över hamnområdet. Stadsmiljö där människor läser i tidningar] Sovjetunionen och övriga öststater ville stoppa inflödet av idéer och influenser från väst

[En sambandscentral och ett övervakningstorn visas] för att kunna bygga upp sina eftersträvade kommunistiska system. [En persons id-handlingar kontrolleras] Därför kontrollerade de gränserna västerut noggrant och järnridån blev en mer eller mindre ogenomtränglig gräns mellan öst och väst. [En bil med ett fullpackat bagageutrymme visas] Men järnridån var inte helt ogenomsläpplig. [En bom fälls upp för att släppa fram en bil] Det förekom utbyte mellan öst och väst över gränserna.

[Tillbaka i hamnen med det stora, vita fartyget] För Estlands del öppnades små luckor i järnridån västerut i första hand i form av en färjelinje mellan Tallinn och Helsingfors år 1965. [Fler bilder på vitmålade fartyg] Linjen trafikerades av de vitmålade fartygen Vanemuine och Wellamo. Bara de människor som ansågs ideologiskt tillförlitliga fick lämna Estland och övriga östländer för att besöka väst. Trots det så skapade den sovjetisk-finska färjetrafiken ändå många kontakter mellan öst och väst inte minst i Tallinn. [Människor som rör sig i stadsmiljö] Finländska besökare strömmade till Estland i tusental och hade med sig otillåtna västerländska idéer och varor. Mötesplatser mellan öst och väst uppstod som var svåra att kontrollera för de sovjetiska myndigheterna. De ökade kontakterna gav människorna i Östeuropa mer information om livet i västvärlden och de fick möjligheten att se välståndet i väst. Det stimulerade människornas längtan efter mer frihet och valfrihet. [Människor står i långa köer och väntar] Samtidigt ökade det missnöjet med den egna livssituationen och det stora folkliga missnöjet var en anledning till att Sovjetunionen och de övriga socialistiska systemen i Östeuropa bröt samman i slutet på 1980-talet.

[Stora folkmassor med estniska flaggor är ute på gatorna] Ett sammanbrott som ledde till att Estland och övriga baltiska stater åter kunde bli självständiga. [Tillbaka till de gamla svartvita bilderna av det vita fartyget i hamnen] På så vis kan alltså färjetrafiken över Östersjön sägas ha varit vita skepp som verkligen bidrog till Estlands frälsning från sovjetisk ockupation. [Fler bilder i färg på stora färjor] Efter kalla krigets slut utökades färjetrafiken från Estland bland annat till Sverige och M/S Estonia var en av färjorna som trafikerade den nya sträckan. Med sin vita färg var fartyget mer än bara ett transportmedel över havet. [En estnisk flagga vajar i aktern] M/S Estonia symboliserade också estnisk självständighet och frihet från ockupation.