Del 3: Var finns vraken?

Marinarkeologerna förbereda sig noga

Ju djupare ner i havet man dyker desto mer ökar vattentrycket mot kroppen. Dykarna kan inte stanna nere i djupet för länge utan att riskera att bli sjuka när de kommer upp. Marinarkeologernas arbete under vattnet måste därför vara snabbt och effektivt. Det är viktigt att planera noga och att ta reda på så mycket som möjligt i förväg om platsen innan marinarkeologerna dyker. Detta för att marinarkeologerna ska veta vilka typer av lämningar de kanske hittar och vilken utrustning som är bra att ha med sig.

Här dokumenterar speciella dykare det svenska 1500-talsvraket Mars på 75 meters djup. Där är vattentrycket högt. Foto: Kirill Egorov, Marsprojektet

Gamla kartor kan vara viktiga ledtrådar 

Historiska kartor, kanske flera hundra år gamla, kan berätta massor för marinarkeologerna. Vissa farvatten är mer olycksdrabbade än andra. Där det finns dolda grynnor, farliga grund eller svåra strömmar finns det ofta vrak.  

Kartor visar inte bara hur områden har sett ut geografiskt, utan byggnader, varv och hamnar är ofta inritade, liksom ankringsplatser, farleder och fiskeplatser. Kartorna kan också avslöja vad man hållit på med längre inåt land, som lämnat spår vid bryggor och hamnar där man till exempel lastat varor från tegelbruk och andra industrier. 

Sjökort från 1690 som visar farleden in till Stockholm söderifrån. Källa: Riksarkivet 

Gamla trasiga och slitna fartyg har ibland sänkts med mening och återanvänts till att bygga kajer, bryggor och broar. På Skeppsholmen i Stockholm återfann man Gustav II Adolfs regalskepp Scepter i kajen. Foto: Anneli Karlsson/SMTM 

Att hitta vrak 

Det kan vara svårt att hitta vrak och lämningar även om det inte är så djupt i Östersjön. Att leta igenom stora ytor i mörka och grumliga vatten tar väldigt lång tid för en dykare. Men det finns tekniska lösningar som gör det lättare. 

Marinarkeologerna använder sig av olika former av ljud som studsar mot botten. Från en ljudkälla, som kallas sonar, skickas ljudvågor som kommer tillbaka som ett eko till fartyget. Ljudvågorna görs sedan om till en bild som visar hur havsbotten ser ut. Detta kallas sonarteknik och gör att man snabbt kan undersöka och kartlägga havsbotten.  

Tre olika typer av sonarteknik

1. Ekolod visar bara en bild av avståndet rakt ner till botten med hjälp av ljudsignaler.  

2. Side Scan Sonar skickar och tar emot ljudsignaler både nedåt och åt sidorna. Det ger skuggor av det som sticker upp på bottnen. 

3. Multibeam skickar ut knippen av ljudvågor. Då skapas en digital 3D-bild av botten.  

Grafik: Hanne Lindberg, Vrak/SMTM 

Ett exempel på en Multibeam-bild som visar den mycket bergiga bottnen vid det ökända Argos grund utanför Gävle. De olika färgerna anger djupet i havet. Mörkblått visar 40-48 meters djup. I bakre bilden syns en röd topp med endast 2-8 meters djup. Det är själva Argos grund som många fartyg gått på. Källa: Batymetri: Stiftelsen Voice of the Ocean, MMT Group 

ROV – en undervattensrobot 

Desto djupare en dykare dyker desto mer ökar trycket och desto kortare tid kan en dykare vara i djupet utan att bli sjuk. Därför använder marinarkeologer ibland en fjärrstyrd undervattensfarkost, som kallas ROV. ROV är en förkortning av Remotely Operated Vehicle, alltså ett fjärrstyrt fordon. Den kan styras från en båt eller från en strand och kan dyka nästan hur djupt och hur länge som helst, också på platser där det är farligt att dyka. En ROV kan fotografera, filma och med hjälp av griparmar kan den ta prover och hämta fynd. Men den är inte lika bra som en riktig dykare om man till exempel ska bärga ömtåliga fynd.  

En ROV med kamera, propeller och en gul kommunikationskabel. Foto: Marco Ali, Vrak/SMTM 

En sådan här bildskärm använder den person som styr undervattensroboten. I högra kanten kan man läsa av havsdjup, hastighet och dyktid. Foto: Vrak/SMTM.