Del 2: Strid och Liv ombord på ubåtarna - havets skyttegravar

Tysk ubåt av sorten VII, samma ubåtstyp som U479. Denna finns att besöka om man beger sig till Laboe vid Kielfjordens mynning. Där finns också ett marint minnesmärke för alla de liv som offrats i strider till sjöss. I dag är det ett internationellt fredsmonument. Foto: Darkone, CC BY-SA 2.0, Wikimedia CC 

Livet ombord 

Ubåten U479 var fyra meter på det bredaste stället. Maskiner, vapen, matförråd och utrustning tog stor plats. Manskapet fick dela på utrymmet som blev över. De flesta fick dela sovplats och turades om att sova. 

Ombord på ubåten var det trångt. Varmt och svettigt eller fuktigt och kallt. Den personliga hygienen var dålig och det luktade alltid illa ombord. Källa: Bundesarchiv, bild 101II-MW-4300-08/Foto: Jordan 

Flottans ledning försökte göra livet ombord så bra som möjligt för sjömännen. Mat och avkoppling prioriterades på de trånga ubåtarna. En tysk ubåtsman kunde i början av resan räkna med gott om bröd, potatis, kött och grönsaker. Efter några veckor var det enformig konservmat och unket vatten som gällde. Med underhållning som böcker, skivor och spel försökte man hålla den instängda besättningen på gott humör. Fukt, kyla, dålig hygien, hemlängtan och oro för hur kriget drabbade dem där hemma var stora påfrestningar för männen som tjänstgjorde på en ubåt. 

Personlig hygien mellan torpedtuberna. Ubåten är som ett jättestort vapen som måste skötas av människor som bor inuti det. Källa: Bundesarchiv: Bild 101II-MW-3926-02/Foto:Weiss 

Att alltid vara jagad 

När det fanns risk för att fienden kunde upptäcka ubåten, även nere i djupet, var besättningen tvungen att vara helt tysta. Alla skulle vara stilla på sina stridsstationer ombord. Den psykiska spänningen och stressen var väldigt stor.  

Att vara i ett litet trångt utrymme under vattnet och att när som helst kunna bli upptäckt av en fiende var mycket pressande. Ytfartygen försökte sänka ubåtar med sjunkbomber och antiubåtsgranater. Det var stora sprängladdningar som var inställda att explodera på samma djup som man gissade att ubåten var på. Ubåtens skrov skulle då skakas om eller pressas sönder som en läskburk. Om ubåten sänktes av dessa vapen dog alla besättningsmän antingen av explosionen, tryckförändringen eller genom drunkning.  

Laddning av torped i torpedtub. Källa: Bundesarchiv :101II-MW-3926-15/Foto:Weiss 

Stora förluster av tyska ubåtar  

Ubåtar kunde försvara sig med torpeder mot jagande fartyg. Men ubåtar hade bara med sig ett begränsat antal torpeder. Det var 11 torpeder på U479. Det var därför viktigt att vara noggrann och fatta rätt beslut. När skulle man skjuta och när skulle man försöka fly undan och gömma sig? 

Förlustsiffrorna var väldigt stora för de tyska ubåtarna. Detta visste de män som gav sig ut till havs och deras anhöriga när de tog avsked av varandra. Av 41 000 tyska ubåtsjömän dog 26 000.