Sill och strömming är en mycket viktig råvaruresurs för oss människor. Tyvärr har vi fiskat upp för mycket även av dessa. I dag är det brist på sill och strömming. Foto: Olev Mihkelmaa
Med överfiske menar man att vi fångar fler fiskar än vad det föds nya. Det innebär att den fiskart som drabbas av överfiske sakta kommer att försvinna om fisket inte avtar eller stoppas helt.
Följden blir brist på fisk och att fiskarna blir för små. De hinner inte bli stora, vuxna och könsmogna innan de fångas.
I Östersjön är det de stora rovfiskarna, exempelvis torsk, som drabbats värst av överfiske. Det är särskilt problematiskt för torsken eftersom den även hotas av Östersjöns syrebrist. Hela den ekologiska balansen i havet hotas när rovfiskarna försvinner.
För att förstå och själv kunna förklara detta, är det viktigt att känna till hur några näringskedjor i Östersjön fungerar
En näringskedja visar hur växter och djur är beroende av varandra och beskriver vem som äter vem, med andra ord vilket håll näringen går i kedjan
En näringskedja börjar alltid med en växt, en så kallad producent. Efter det följer en rad konsumenter, alltså olika djur. Förenklat kan man säga att den minsta organismen är längst ned i näringskedjan och det hungrigaste rovdjuret, toppkonsumenten, som normallt inte har någon fiende i naturen finns högst upp i näringskedjan.
Växtplankton, små alger som man bara kan se i mikroskop, äts av djurplankton. Djurplankton äts sedan av skarpsill och sill, som är ganska små fiskar.
Sill/strömming Källa: AzoteLibrary/SMTM
Sillen äts av torsk, som är stora fiskar. Torsken äts sedan av tumlare, sälar och av oss människor. Alla är vi ganska hungriga och stora djur.
Torsk Källa: AzoteLibrary/SMTM
Det finns många olika näringskedjor i naturen. Alla näringskedjor fungerar när de är i balans. Om någon art blir för stor (för många djur) och äter för mycket, eller om en art blir för liten (för få djur) i näringskedjan så förstörs balansen och näringskedjan slutar att fungera. Källa: AzoteLibrary/SMTM
Den naturliga balansen och näringskedjan i Östersjön har förstörts av att övergödning tillsammans med överfiske ger obalans i näringskedjan. Källa: WWF (Världsnaturfonden)
Vi förklara en gång till, titta på bilden ovan så förstår du lättare.
När vi människor fiskar upp för mycket torsk så minskar torskbeståndet i Östersjön.
Det gör att beståndet av skarpsill blir större eftersom torsken äter mindre mängd skarpsill.
När det blir för mycket skarpsill så blir det för lite djurplankton eftersom skarpsillen äter mycket mer djurplankton.
Djurplankton ska äta växtplankton men när det blir för få djurplankton i havet blir det för mycket växtplankton eftersom de inte blir uppätna.
Detta samverkar med övergödningen som gör att det bildas alldeles för mycket alger och växtplankton.
När alger och växtplankton dör och bryts ned så förbrukar de syre på bottnarna. Det förvärrar Östersjöns problem med syrebrist och bottnarna dör.
Spiggen är specialiserad på att äta upp gäddornas rom och yngel. Spiggen äter upp de fiskägg och yngel som skulle ha blivit stora gäddor och ätit upp spiggen. Det gör att spiggen riskerar att bli den fiskart som det finns mest av i skärgårdarna. De tar över makten i vattnet. Följden blir att gäddan riskerar att försvinna.
I skärgårdarna och nära kusterna är principen densamma som för öppet hav. Växtplankton äts av djurplankton. Djurplankton äts av många olika mindre fiskar. Spiggen är en av dem. Spiggen äts av abborre och gädda.
Abborre och gädda äts av människor, sälar och av stora fåglar som havsörn och skarv. Bild:Camilla Bollner/Azote Library
Många djur konkurrerar om att äta de stora rovfiskarna. Blir de för få blir det bara småfisk kvar i skärgårdarna. Bild:Camilla Bollner/Azote Library
En film (3 min) där professor emeritus Lena Kautsky vid Stockholm universitets Östersjöcentrum på ett pedagogiskt sätt visar hur övergödning och överfiske av rovfiskar påverkar balansen i kustmiljöerna.
