Textversion: Konservering av Vasa

[Kvinna berättar, mikroskop i bakgrunden] Om det dyker upp föremål vid en arkeologisk undersökning kan vissa föremål behöva konserveras. [Samma kvinna penslar trä med en vätska] De flesta material bryts ner med tiden. Vattendränkt trä, som det vi hittar i Östersjön, börjar spricka om det tillåts torka utan konserveringsinsatser. [Regalskeppet Vasa visas först i utställningslokal och sedan i våtdocka] Vasa bärgades 1961. Men det finns ju många vrak i Östersjön, så varför bärgas inte fler vrak?

[Samma kvinna fortsätter att berätta och tittar sedan i mikroskop] Det har visat sig både dyrt och tidskrävande att bärga hela vrak. [Flaskor med genomskinlig vätska visas] Vasa har konserverats med hjälp av polyetylenglykol, förkortat PEG. [Olika platta träföremål ligga utbredda på ett papperstäckt bord] Det är ett vattenlösligt vax som används för att ersätta vattnet som trängt in i träets cellstrukturer när det har legat under ytan. Det förhindrar att cellerna kollapsar när träet torkar, så det inte spricker. [Del av Vasas akterspegel visas] Vasa sprejades med PEG i 17 år.

[Gummiklädda händer håller fram ett mindre träföremål] Men de flesta föremål är mindre än Vasa. [Två vätskefyllda kar med en bräda och en pinne lagda ovanpå] Ett mer effektivt sätt att behandla dem är att låta dem impregneras i PEG-bad. [Kvinna berättar, mikroskop i bakgrunden] Vasa och de flesta av hennes föremål fick lufttorka efter PEG-impregnering. [Vi får se en apparat som har tre olika plåtar med utbredda föremål] Men nu för tiden är det vanligare att föremålen vakuumfrystorkas efter impregneringen. [Kvinna tar ut ett föremål ur apparaten] Det är ett mer skonsamt sätt att torka träet och det bibehåller sin yta bättre och blir mer trälikt i sitt utseende. [Det visas en bricka med ett träkrus och flera mindre träföremål, kvinnan fortsätter att berätta och gummiklädda händer håller fram ett nytt träföremål] Man ser väldigt tydligt på de här föremålen vilka som har lufttorkats och vilka som har vakuumfrystorkats efter impregnering. [En plastburk med en kvadratisk platta i olika gröna nyanser] Även metall behöver konserveras ibland, som det stora kopparmyntet från fartyget Resande Man. [Det visas en svartvit röntgenbild av ett metallmynt och därefter ett färgfoto på samma mynt] Metall konserveras för att få fram föremålens originalyta och för att förhindra att de börjar rosta eller ärga igen. [Ett ovalformat träföremål visas med en separat avlång stav] Det här föremålet hittades vid en utgrävning vid Grand Hôtel i Stockholm. [Samma föremål från sidan] Det är ett riggblock som har suttit i masten på ett skepp för att kunna hissa och ta ner seglen. [Sex separata träföremål ligger utbredda] Det hittades i bitar och har efter konserveringen monterats för att visa hur det såg ut när det var i användning. [Kvinna berättar, mikroskop i bakgrunden] Kronanprojektet är den marinarkeologiska undersökning som hittills pågått under längst tid i Sverige. [Undervattensbild med dykare, separat syrgastub och en stor röd plastkorg] Utgrävningen av regalskeppet Kronan som sjönk 1676, påbörjades 1980 och pågår än idag under vatten. [En stor mängd föremål ligger utbredda på en yta av rostfritt stål, inpackade i plast] Under åren har mängder av föremål bärgats från vraket och konserverats. [En trähyvel visas med en tumstock och ett metallföremål nedanför] Till exempel den här hyveln, en timmermans verktyg. [Samma hyvel, efter konservering] [Kvinna med mikroskop i bakgrunden] Konservering är nödvändigt för att kunna bevara arkeologiska föremål för framtiden.