Vrakets utseende avslöjar ålder
Bland det första marinarkeologer gör när de dyker ner för att undersöka ett vrak är ta reda på hur gammalt vraket är. Marinarkeologerna tittar på hur skeppsvraket ser ut och hur det är byggt.
De fotograferar, mäter, antecknar och ritar av. Sedan kan de jämföra med bilder av hur andra skepp är byggda och se om vrakets rigg och master, form och utseende påminner om en skeppstyp från en speciell tid.
Det går faktiskt att rita med en vanlig blyertspenna under vattnet om man har speciell ritfilm. Foto: Johan Rönnby.
Typologi - att se vad som är typiskt
Saker av samma typ som liknar varandra är ofta lika gamla och har använts på samma sätt.
Att jämföra med olika typer av föremål kallas för typologi, läran om typer. Det hjälper forskarna att bestämma ålder på okända föremål. Idag går det för många till exempel lätt att se hur gammal en mobiltelefon är bara genom formen och utseendet.
Vill man till exempel veta hur gammal en telefon är, kan man jämföra med en samling av olika typer av telefoner som man känner till åldern på. Foto: Porames Rojanatreekoon /Alamy Stock Photo
Årsringar avslöjar skeppsvirkets ålder
Marinarkeologerna tar ofta träprover från vrak. Med hjälp av träets årsringar kan man bestämma åldern på virket som skeppet byggdes av. Det kallas dendrokronologi.
Årsringarna är som ett fingeravtryck, eller som streckkoder på en prislapp. Årsringarna är smalare eller tjockare, beroende på om det varit kalla eller torra somrar där trädet vuxit. Genom att undersöka årsringarna går det att avgöra vilket år ett träd är fällt. Eftersom skeppen ofta byggdes av stockar från nyfällda träd så vet man hur gammalt skeppet är.
Årsringarna i trädet avslöjar vilket år trädet fälldes. Det hjälper marinarkeologerna att bestämma åldern på vrak. Foto: SMTM
Dendroprov Resande Man
Här tar marinarkeologerna reda på skeppets ålder med hjälp av skeppsvirkets årsringar för att undersöka om skeppet kunde vara det eftersökta skeppet Resande Man.
Källa: SMTM
Vad berättar träet?
I filmen berättar en expert på dendrokronologi, hur hon med hjälp av ett träds årsringar vet när det fälldes.
Källa: SMTM
Bestämma ålder med kol-14-metoden
En speciell sorts kolatom som kallas 14C-isotop, finns i allt som lever; i växter, människor och djur. Efter döden bryts 14C-isotopen sakta ned. Det tar 5730 år innan hälften av 14C-isotopen försvunnit. Sedan tar det lika många år innan hälften av hälften har försvunnit osv.
Genom att jämföra mängden av 14C-isotoper som finns kvar med en annan kol-isotop som inte bryts ner, kan man få reda på ett fynds ålder. Kol-14-metoden är inte lika exakt som trädens årsringar, men kan användas på allt som en gång har varit levande.
Diagrammet visar att år 0, när något levande just dött, finns 100% av 14C-isotopen (kol-14 atomen) kvar. 50% finns kvar efter 5733 år och 25% efter 11450 år. Hur mycket C14 isotoper som finns kvar visar hur gammat något som levt är. Grafik: SMTM
Föremålen av trä måste konserveras
Om man plockar upp ett föremål av trä som legat länge på havsbotten spricker träet och skrumpnar ihop när det torkar. Träet mister sin form och styrka och smulas sönder till slut. För att detta inte ska hända måste träföremål konserveras med något ämne som ersätter vattnet i träet. När skeppet Vasa konserverades tog det 17 år att bespruta skeppet med konserveringsmedel.
Nu för tiden är det därför sällsynt att bärga stora vrak. Vrak och lämningar bevaras nästan alltid bäst under vatten. Där påverkas de minimalt och kan ligga kvar till framtida forskare som kanske har ännu bättre metoder och teknik för att dokumentera och utforska lämningarna.
När träet torkar och vattnet lämnar träet, går träets celler sönder och träet skrumpnar. Träbiten till vänster är fortfarande fuktig, träbiten till höger har torkat. Foto: Tom Sandström, Riksantikvarieämbetet.
Konservering av skepp
Hör när Vasamuseets konservator berättar om att föremål av trä och metall måste konserveras när de tas upp ur vattnet. Sedan Vasas konserverades har nya metoder utvecklats, men det vanligaste är att låta vraken ligga kvar i Östersjön där de bevaras bäst.
Källa: SMTM
Datorer hjälper marinarkeologen
Det är nästan omöjligt för en dykare att se ett helt vrak på en gång nere på botten, eftersom sikten i vattnet ofta är dålig. Därför gör marinarkeologer, med hjälp av tusentals foton, digitala 3D-modeller som också kan upplevas och undersökas av de som inte dyker. 3D-modellen går att zooma in, vrida och vända på. Arkeologerna kan analysera och undersöka skeppets konstruktion, mäta och studera detaljer och föremål på en dator.
Film: Vraket Bodekull
Undersök vraket ”Bodekull” som sjönk i Dalarö i Stockholms södra skärgård 1678! Vänd på skeppet, zooma in i och förstora bilden för att se hur Bodekull ser ut.
3D-modell: Vrak – Museum of Wrecks/SMTM. Rendering: Ocean Discovery
Det marinarkeologiska arbetet
Här berättar två marinarkeologer om sitt arbete när de dyker ner till vraket Bodekull från 1678.
Marinarkeologi blir ny historiekunskap
När man dykt, undersökt och dokumenterat ett vrak måste marinarkeologerna bearbeta och tolka allt som samlats in. Skisser, foton och filmer sammanställs och analyseras. Prover skickas till olika experter för analys. Marinarkeologer arbetar med fler källor än bara de arkeologiska fynden.
Det finns massor av information att hämta i olika historiska arkiv med tidigare forskning, målningar, modeller, ritningar, kartor och skrifter. Marinarkeologerna pusslar ihop alla ledtrådarna och skriver en rapport som bidrar till nya berättelser om historiens skepp och människors liv förr. Det är forskning som ibland hamnar i skolornas historieböcker.
