Del 5: Krigen slukade soldater

Var tionde svensk man tvingades ut i krigen

Prästerna började under 1600-talet att skriva ner vilka som fötts, när någon gifte sig och när någon dog i speciella kyrkböcker. Då visste man hur många människor som fanns i varje socken och hur gamla de var. På så sätt visste kungen hur många män som var 15 år eller äldre, som han kunde skicka ut i krigen som soldater.

Soldater och sjömän som blivit utskrivna till krigen kallades för knektar och båtsmän. De flesta var tvingade ut i krigen, men några var frivilliga. Om man var mycket fattig var det ett sätt att överleva för stunden. Det behövdes ständigt fler knektar i krigen. Vanligtvis blev var tionde svensk man utskriven till knekt eller båtsman. Han skulle vara minst 15 år och helst inte äldre än 40 år.

Efter en kort vapenövning skickades de ner till krigen i Polen och Tyskland under 1600-talet.

Bild: Etsning av av Johannes Pieter de Frey, Rijksmuseum Amsterdam

Hustrun blev ensam kvar på gården

När männen gick ut i krigen fick deras fruar ta över mannens arbete på gården. Förutom hennes vanliga ansvar för hemmet, barnen, kläder, mat och mjölkning, skulle hon nu dessutom plöja, så och skörda på åkrarna, fälla skog och hugga ved, slakta och stycka, sköta kontakterna i samhället och mycket annat. Många kvinnor väntade år efter år på att deras män skulle komma tillbaka. De levde i ständig ovisshet. Inga brev skickades från krigen och det fanns såklart inga telefoner heller. Fyra av fem soldater kom aldrig hem igen.

Det blev ont om män i Sverige

Gustav II Adolf klagade och skrev om soldaterna ”att de dö som hundar sin kos”. De flesta dog inom två år. Men de dog inte i strider utan av smittsamma magsjukdomar som tyfus, kolera eller difteri, som spreds på skeppen och i arméerna.

När stormaktstidens krig äntligen slutade en bit in på 1700-talet hade en tredjedel av alla svenska män dött i krigen. Mängder av kvinnor hade blivit änkor och massor av barn fick aldrig återse sina pappor.