Bildsten från Tofta, Gotland. Inlån från Gotlands museum.
Snäckor nämns i medeltida isländska sagor som utspelar sig under vikingatiden, men vi kan inte veta säkert att termen användes då. I fornisländska används ordet snekkja. Till skillnad från skeppstyper som knarr och sked så nämns inte snäckor i någon känd runinskrift. Det vi kan veta är att det under vikingatiden utvecklas olika skeppstyper med olika funktion. När snäckor beskrivs i text så är de krigsskepp som ofta är av en mindre storlek. Att snäckan är ett mindre skepp stöds också av att de användes långt in på de ryska floderna. Det har föreslagits att det vikingatida fartyget Skuldelev 5, som hittades på botten i danska Roskildefjorden, var en snäcka. Skeppet var 17,3 meter långt och 2,47 meter brett.
Snäckornas historia fortsätter under medeltiden, då används termen snäcka främst för de skepp som använts inom ledungen. Ledungen var en flottorganisation som innebar att befolkningen på olika platser hade en skyldighet att kunna ställa upp med bemannade krigsskepp. Ledungen är väl belagd under medeltiden, men kan ha funnits även tidigare. Det finns många kustnära ortnamn på ”snäck”, särskilt på Gotland men även på till exempel Södertörn (Snäck, Snäckstavik med flera). Namnen antas visa var snäckorna har haft sin fasta placering.
Under den svenska korstågen österut från 1100-talet till 1300-talet framgår det att skeppens antal brukar vara ca 50–60 stycken. I mitten av 1200-talet får vi uppgiften att svenska ledungshären bestod av 800 man. Lika stor är den under Torgil Knutsson under slutet av 1200-talet. Det gör cirka 13 personer per ledungssnäcka. Ledungshärarna bestod av snäckor, skutor och budzor.
Hur konstant snäckorna utseende var och hur de förändrades över tid vet vi inte. Det kan vara att benämningen ”snäcka” kommit att avse ett krigsfartyg inom ledungen och att det alltså inte haft ett helt reglerat utseende. Att snäckorna inte haft samma utseende under sin långa existens måste i vilket fall anses för säkert. Ordet i sig kan indikera att fartygen ursprungligen var särskilt spetsiga eller smala, som snäckskal.
Snäckor nämns i flera isländska sagor, bland annat i Olav Tryggvassons saga, som är en del av Heimskringla. Där beskrivs hur Olav lät bygga en snäcka som fick namnet Tranan. Det skeppet styrde kungen själv när han åkte för att kristna Hågoland i Norge. Olav byter så småningom till ett drakskepp som han tog från den besegrade kung Raud. Det skeppet fick namnet Ormen. Senare lät Olav bygga ett ännu större skepp, som fick namnet Ormen långe. Men snäckan Tranan fortsatte användas, och var på plats när Olav Tryggvason dog i Slaget vid Svolder.
Snäckor nämns också i Gutasagan, som beskriver Gotlands historia. Där står det att när Gotland blivit kristet, så hjälpte gutarna Sveakungen med sju bemannade snäckor för att strida mot hedniska länder. Här används det forngutniska ordet för snäcka: snieckia.
