Vraket i fråga ligger mitt ute i Nämdöfjärden, vid grundet Franska stenarna och kan vara ett fartyg som tillhört Gustav Vasa och som förliste år 1525. I en samtida källa beskrivs det som ”K:M beste kraffwel”. Det ska ha varit lastat med ett stort antal kanoner och var på väg från Kalmar till Stockholm.
Vraket har hög kulturhistorisk betydelse och själva vrakplatsen är komplex på flera sätt, bland annat på grund av att lämningarna är utspridda över tre områden. Det finns lämningar på en lite grundare del och andra lämningar lite djupare.
Marinarkeologerna har undersökt Kraveln tidigare, bland annat har de tagit dendrologiska prover. Nu tas nya prover både från lämningarna på den djupa och den grunda delen av vrakplatsen. Det görs dels för att fastställa om lämningarna hör ihop, dels för att kunna precisera dateringen.
Marinarkeolog Marco Ali är projektledare för arbetet med Kraveln. Han berättar:
- Nu vill vi ta reda på om en skrovsida som ligger öster om grundet tillhör resten av vraket, som ligger norr om grundet och betydligt djupare. Vi noterade att både vraket och den friliggande skrovsidan till största delen är byggda i ek med detaljer i furu, vilket gör det än mer angeläget att säkerställa att de tillhör samma skepp.
Förra våren togs dendrokronologiska prover på skrovsidan och efter analys visade dem på en datering kring 1440.
- Då kunde vi också ta reda på att träden till fartygets virke hade vuxit upp i dagens Litauen, berättar Jim Hansson, en av museet Vraks marinarkeologer.
Det här med dateringen gäckar marinarkeologerna. Ett prov som togs redan år 1994 från vrakdelarna som ligger norr om grundet, alltså på den djupa delen, daterades först till 1507 och senare till 1512. En fråga är om det kan vara två olika vrak, eftersom resultaten visar att det skiljer drygt 70 år mellan de olika delarna.
- När vi diskuterade det med dem som analyserade våra nya prover, förklarade de att provet från 1994 idag ska anses vara odaterat. En säker datering är helt enkelt inte möjlig, säger Jim Hansson.
Det finns en hel del saker som behöver klargöras. En viktig fråga är förstås om det är Kraveln över huvud taget. En annan fråga är om den grunda skrovsidan hör ihop med de övriga lämningarna. Och en tredje handlar om när skeppet kan ha byggts.
- Vi har alltså en säker datering av skrovsidan som ligger på den grunda delen, som visar 1400-tal, men ingen datering på det djupare liggande vraket. Vi har hittat föremål som kan dateras till 1400–1500-tal på båda platserna, men vi behöver mer exakta dateringar för att med visshet kunna datera fartyget och kunna bestämma om skrovsidan hör ihop med övriga vrakdelar, menar Marco Ali.
Kraveln är intressant eftersom det kan ge mer kunskap om den skeppstekniska utvecklingen från medeltiden. Utifrån den skeppsbyggnadsteknik som kan urskiljas på vrakresterna och med hjälp av påträffade föremål, kan vraket dateras till tidigt 1500-tal. Det finns vissa likheter mellan Kraveln och ett annat känt 1500-talsskepp, nämligen Osmundvraket, som byggdes tidigt 1500-tal och förliste på 1560-talet. Nu väntar marinarkeologerna på resultaten från de nya dendroanalyserna som ska ge visshet om dateringen.
- De nya proverna kommer ge oss klarhet i vrakets historia och förhoppningsvis bekräfta vår teori om att den grunda och djupa delen hör ihop, säger Marco Ali.
Från mitten av 1400-talet och cirka 100 år framåt i tiden är en period som kan ses som en brytningspunkt inom den skeppsteknologiska utvecklingen. Då skedde en övergång från klinkbyggnadsteknik till skalbyggnadsteknik och kravellbordläggning.
- Exakt när övergången sker vet vi inte, men hoppas med hjälp av den här undersökningen få mer information och klarhet även om det, säger Jim Hansson.
Att vraket möjligen är ett av Gustav Vasas fartyg gör det attraktivt för många dykare. Det finns ett fåtal sportdykare har känt till det ända sedan 1960-talet. Men det var inte förrän 1991 som vraket ”hittades” officiellt och marinarkeologer fick möjlighet att undersöka det. Sedan dess har det varit ankrings- och dykförbud på platsen för att skydda vraket mot plundring.
Tyvärr hjälper inte det hela vägen. Marinarkeologerna har genom åren sett spår av otillåten dykning och plundring. Eftersom grundet ligger mitt i fjärden, långt ifrån bebyggelse, så kan det ske ostört. Det är bland annat här som samarbetet med kustbevakningen kommer in i bilden.
Sedan år 2018 har marinarkeologerna vid Vrak – Museum of Wrecks ett givande samarbete med kustbevakningen, sjöpolisen och marinen. Det är ett långsiktigt projekt som syftar till att bevara kulturarvet under ytan och skydda vrak och andra lämningar på havets botten mot plundring och förstörelse. Marinarkeologerna har expertkunskap om hur man upptäcker vrak, undersöker vrak och andra lämningar, hur man tar prover och foton. Kustbevakningen tillsammans med sjöpolisen ska bevaka och lagföra kulturarvsbrott under ytan.
Veckans gemensamma undersökningar är ett led i det pågående arbetet med att bevara och skydda våra maritima kulturarv. Jim Hansson säger:
- I samarbetet med kustbevakningen övar vi tillsammans på olika vrak. Vi lär dem till exempel hur man frilägger ett objekt under vatten. De har hjälpt oss med båtar, utrustning och dykare. Han fortsätter:
- Vi lär oss mer om hur vi bör fotografera vrak och lämningar som utsatts för brott, så att bilderna ska hålla i rätten. Vi i vår tur lär ut hur vi gräver för att göra så lite åverkan som möjligt. Vi hjälps åt med de respektive resurser vi har helt enkelt, avslutar Jim Hansson.
Marinarkeologisk rapport 2023:9