Det är viktigt att känna till de lagar som skyddar vårt kulturarv från att förstöras eller försvinna. Det gäller speciellt vid dykning, sjöfart, fiske och vid exploatering i eller nära vatten.
Klubba som användes för att banka hampfibrer till bland annat tågvirke. Foto: Marinmuseum.
Det är viktigt att känna till de lagar som skyddar vårt kulturarv från att förstöras eller försvinna. Det gäller speciellt vid dykning, sjöfart, fiske och vid exploatering i eller nära vatten.
Kulturmiljölagen är den viktigaste lagen för kulturmiljövården (Kulturmiljölag (1988:950) t.o.m. SFS 2019:864). Där står det att det är ett fornminnesbrott då någon utan tillstånd rubbar, tar bort, gräver ut eller på annat sätt påverkar eller skadar en fornlämning.
År 1666 kom det första förslaget till kulturmiljölag (”Placat och Påbudh om Gamble Monumenter och Antiquiteter”). I den bestämdes det att man inte får göra skada på fornlämningar. Det är världens äldsta lag för skydd av fornlämningar.
Lagen har sett nästan likadan ut genom århundradena.
1 § Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön.
Bestämmelserna är till för att ge nuvarande och kommande generationer tillgång till en mångfald av kulturmiljöer.
Ett skeppsvrak som förliste innan 1850 (eller kan antas ha förlist innan 1850) är en fornlämning. Ibland kan länsstyrelsen även göra ett yngre vrak till fornlämning om det har högt kulturhistoriskt värde.
Fornlämningar skyddas av KML. Runt om vraket kan det finnas föremål som kommer från vraket. Dessa är fornfynd och ingår i den fasta fornlämningens fornlämningsområde. De får inte röras eller plockas upp.
Även pålspärrar, stenåldersboplatser, hamnanläggningar och kulturlager räknas som fornlämningar.
Det är länsstyrelsen som ansvarar för fornlämningar och fornfynd i ditt län. Kontakta dem om du till exempel upptäcker en skada på en fornlämning eller har hittat ett fornfynd.
Här hittar du Kulturmiljölagen