Förutsättningarna för arkeologiskt fältarbete förändras i takt med teknikens utveckling, oavsett om det bedrivs på land eller i vatten. Ny teknisk utrustning för dykning, sökning och dokumentation har gjort arbetet enklare och effektivare. Men många av de traditionella metoderna står sig fortfarande.
Det kan vara svårt att hitta fornlämningar, ofta ännu svårare i vatten än på land. Att leta igenom stora ytor i mörka och grumliga vatten tar förstås väldigt lång tid för en marinarkeolog. Med modern teknik kan stora vattenområden sökas av snabbare och effektivare.
När en lämning eller fynd av något slag ska undersökas så måste arbetet vara välplanerat och effektivt – tiden under ytan är ju begränsad.
Väl nere på botten fotograferar eller filmar arkeologen med olika sorters kameror. De mäter, antecknar och ritar av miljöer och föremål på vattenbeständig ritfilm som fästs på en ritplatta. En blyertspenna funkar fint.
Det är sällsynt att marinarkeologer tar med föremål eller fynd upp. I så fall är det för att dokumentera fyndet på land, och sedan lägga tillbaka det – återplacera det. Prover däremot får följa med upp, och kan vara till hjälp vid till exempel åldersbestämning.
ROV, remotely operated vehicle, är en liten robot som är utrustad med lampa, filmkamera, GPS och en griparm. En ROV har så gott som obegränsad dyktid och är mycket användbar på platser där det är farligt att dyka eller där det är väldigt djupt.
Arkeologerna kan styra roboten från en båt eller på land, och se bild och film som ROV skickar upp via en kabel. Enklare arbeten kan göras med hjälp av griparmen, men den är lite klumpig och fungerar inte så bra när olika prover ska tas eller när känsliga material och ömtåliga föremål ska hanteras. En erfaren dykande arkeolog är dessutom bättre på att bedöma och utvärdera en lämning direkt på plats.
De flesta verktyg och instrument som används idag mäter på olika sätt hur lång tid det tar för en ljudvåg att studsa mot botten eller mot ett objekt. Sökinstrumenten utnyttjar ljudvågor som sprider sig snabbare under vatten än i luft, till skillnad från ljus- och radiovågor.
Ekolodet skickar en stråle med ljudsignaler rakt ned som reflekteras mot botten så att avståndet går att mäta. En dator omvandlar signalerna och producerar en profil av djupet, en digital bild som kan presenteras på en datorskärm.
Det här är en enkel och inte så kostnadskrävande metod, men ekolod mäter bara rakt nedåt. Du måste alltså passera precis över vraket för att det ska registreras. Det tar lång tid att söka av ett vattenområde med ekolod, och det kan vara svårt att hitta vrak som knappt sticker upp över botten.
Side Scan Sonar skickar och tar emot signaler både nedåt och åt sidorna. Med värdena som registreras går det att skapa en digital bild av bottnens konturer där det som sticker upp syns. Instrumentet kallas ibland sidoseende ekolod.
Side Scan Sonar används ofta för att upprätta kartor av olika slag. Inom marinarkeologin bogseras instrumentet ofta efter undersökningsfartyget samtidigt som det sänder ut och tar emot ljudsignaler. Instrumentet registrerar remsor av botten som kan vara några hundra meter breda.
Det här är ett effektivt instrument för att söka av stora vattenytor. Fartyget kan hålla cirka fyra knop och sonaren kan vanligen se upp till cirka 300 meter åt vardera sidan. Bäst resultat med side scan sonar blir det när botten är fast och relativt plan.
Multibeam skickar ut ett stort antal ljudvågor samtidigt i form av en kon, som ett knippe. Med hjälp av informationen som registreras går det att skapa en nästan tredinemsionell bild av botten, som kan vridas och vändas.
Multibeam är tidseffektivt eftersom undersökningsfartyget kan hålla högre fart. Det har också större sökbredd än en Side Scan Sonar. Instrumentet används främst för mätning av vattendjup, men det är även mycket användbar för att få bilder av framför allt uppstickande fartygslämningar. Men det är inte så finkänsligt och sådant som bara reser sig lite från botten kan lätt missas.
//BILD UTST U0683
Magnetometern mäter det naturliga magnetfältet på havs- eller sjöbotten. Den kan släpas efter en båt och när instrumentet passerar stora järnföremål störs magnetfältet. Störningarna registreras av magnetometern och presenteras på en skrivare eller en bildskärm.
Magnetometern är utmärkt för att hitta övertäckta vrak som andra instrument har svårt att registrera. Den är bra för att söka efter moderna fartyg, men om målet är att hitta äldre träfartyg är nyttan begränsad.
Metallsökare, eller metalldetektor, fungerar bra i vatten och kan användas av dykare som letar efter objekt på avgränsade områden. När dykaren simmar med detektorn över ett metallföremål, registreras en störning i det jordmagnetiska fältet. Störningen kan presenteras som en pipande ton i dykarens hörlurar.
Du behöver tillstånd från länsstyrelsen för att använda få metallsökare. Tillstånden utfärdas för väl avgränsade områden under en begränsad tid. Restriktionen gäller på land och under vatten.
Ett lod är en lång uppmärkt lina med en tyngd i ena änden. De användes förr vid mätning av vattendjup. Det finns fortfarande vattenområden i svenska sjökort vars djupmätningar är baserade på äldre tiders sjömätning med lodlina.
Det klassiska lodet hade en liten urgröpning i bottnen, som kunde fyllas med vax. Samtidigt som djupet mättes upp kunde ett prov av bottenmaterialet tas. Anders Franzén använde ett egentillverkat propplod när han till slut efter många års efterforskningar lokaliserade det stora trävrak som visade sig vara skeppet Vasa.
Att söka lämningar under ytan med hjälp av dykare är oftast begränsat till mindre områden. Dykaren söker längs linor utlagda på botten (linjesökning), i cirklar runt en referenspunkt (cirkelsökning) eller i ett rutmönster på botten (rutsökning). Sökområdets utseende, storlek, siktförhållandena och antalet dykare påverkar vilken metos som passar bäst.
För större områden kan skärplan och sökdrake vara användbara. Anordningen bogseras med dykaren ombord i några knops fart efter en båt. Dykaren reglerar själv djupet. Idag används oftast ekolod eller sonar istället.
Grunda områden är ofta svårnavigerade för de fartyg eller båtar som behövs för att kunna kartlägga botten med ekolod och sonarer. Då kan flyg- och satellitfoton användas för att söka efter sjunkna fartyg och andra typer av lämningar som bryggor, barlasthögar och pålspärrar.
Idag används bilder som är öppet tillgängliga för alla också vid inventeringar av maritima lämningar, via tjänster som Eniro och Google Maps. De innehåller ofta flygbilder framtagna av Lantmäteriverket.
Ett penetrerande ekolod, en så kallad sub bottom profiler, är specialutvecklat för att upptäcka föremål nere i bottensedimenten. Det gör även konventionella och sidoseende ekolod, men bara i begränsad utsträckning.
En sub bottom profiler fungerar på samma sätt som ekolodet men använder en mycket lägre frekvens, vanligen mellan 1-7 kHz. Om instrumentet kopplas ihop med en side scan sonar kan informationen från båda två presenteras på samma bild. Liksom sonaren och magnetometern släpas oftast det penetrerande ekolodet efter båten.