Transkribering av Vrakpodden, avsnitt: Ostindiefararen Götheborg
Transkribering av Vrakpodden, avsnitt: Ostindiefararen Götheborg
[musik spelas]
TUVALISA RANGSTRÖM: Vrak har gått ombord på Ostindienfararen Götheborg. Ja, alltså rekonstruktionen av skeppet som på 1700-talet gjorde resan Göteborg – Kina tre gånger. Två mycket lönsamma och så den sista, då hon gick på grund och sjönk, med en värdefull last av orientaliska kryddor, exotiskt porslin och en väldig massa te, just när hon var på väg att anlöpa Göteborgs hamn.
[musik spelas]
JOAKIM SEVERIN : Nu håller ju skeppet på att riggas upp för seglingarna här i sommar, och för alla tunga moment ombord vad det gäller uppriggningen, så nu när man ska lyfta upp ett undero, så använder man gångspelet som är gjort precis som gångspelen var gjorda på 1700-talet och är bara med handkraft. Så det går åt ganska mycket folk för att hantera de här tunga vikterna, underrot vill jag minnas väger tre ton.
[musik spelas]
TUVALISA RANGSTRÖM: Joakim Severin som är skeppsbyggare, expert på träbåtar. I samband med att han också började med dykning kom han att intressera sig för att delta i den marinarkeologiska utgrävningen vid grundet Hunnebåden i Göteborgs hamninlopp, för att hitta rester av det gamla skeppet Göteborg och dess last. Mer om det senare. Nu har Vrakpoddens producent gått ombord på nya Göteborg med Joakim Severinsson, för att få veta mer om äventyret kring resorna på 1700-talet och det nya skeppsbygget.
JOAKIM SEVERIN : Just här, där vi sitter nu, det är ju kaptenens kajuta, den lilla kajutan. Det var ju en klassindelning ombord och de, vad ska man säga, förnärmade delarna av besättning, som superkajörerna och så handelsmännen och kapten och styrmän, de hade ju hytter, medan manskapet bodde tillsammans och sov i hängkojer. Och det här var ju då kaptenens representationsområde, här kunde han äta middag och bjuda in folk och så här.
TUVALISA RANGSTRÖM: Umgås med köpmännen?
JOAKIM SEVERIN : Ja. Och under så finns då stora kajutan som var superkajörerna matsal och uppehållsrum.
[musik spelas]
JOAKIM SEVERIN : Man lämnade Göteborg här på vintern och det som var styrande, det var att man behövde fånga vindarna i Sydkinesiska sjön. Hemligheten med att ta sig till Kina, det var ju att man följde ju vindarna. Och de blåser ju på olika sätt under olika årstider runt om, vissa mer permanenta än andra och vissa mera då styrda utav årstiden. Under våra sommarmånader så blåser de mot Nordost, så då fick man medvind upp genom Sydkinesiska sjön. Missade man den monsunen där, ja, då fick man vänta i området kring Sunda sundet i princip till nästa år, innan man igen kunde göra ett nytt försök och segla upp då. Och det var ju det som hände Götheborg på den tredje resan, så där fick man övervintra på Jakarta till följande år då. Så därför så tog ju den resan, i stället för ett och ett halvt år, trettio månader. Och därför var ju … det fanns ju liksom en klassindelning ombord, på många olika sätt och de här som då skötte navigationen var ju viktiga, precis som de som skulle göra affärer i Kina, så att de fick ju inte dö under resan. Då kunde det gå illa.
TUVALISA RANGSTRÖM: Jag läste att det var ganska många som dog under resan på Götheborgs sista resa.
JOAKIM SEVERIN : Ja, precis. Och mycket utav det här berodde faktiskt på att man var tvungna till att övervintra utanför Batavia, alltså nuvarande Jakarta. Och många dog ju i tropiska sjukdomar och framför allt så var det ju sjukdomar som spreds av mygg.
TUVALISA RANGSTRÖM: Hur många var det ombord?
JOAKIM SEVERIN : Ja, det varierade lite grann, men ungefär 130 man. Man var ju tvungna till att ha en ganska stor besättning, dels därför att man var tvungna till att inse att en del skulle omkomma på resan och en del skulle ligga sjuka. Och det var kanske inte alltid att man kunde få ut 100 procent av besättning, därför att de kanske inte fick tillräckligt med mat eller vatten eller så här, beroende på omständigheterna. Och dessutom, ovanpå detta, så var man ju tvungen till att kunna försvara sig mot, om det nu var utländska kapare eller pirater eller vad det nu kunde vara, va. Man hade både kanoner och ja, värjor och pistoler och grejer och så här med sig.
[musik spelas]
TUVALISA RANGSTRÖM: Men du, och vad vet man om själva olyckan då?
JOAKIM SEVERIN : Ja, det enda man egentligen vet, det är att hon förliste. Varför har väl inte blivit utrett till 100 procent, men allting pekar väl egentligen på att lotsen gjorde ett misstag. Och lotsarna här i Göteborg hade ju en skyldighet att markera det här grundet med en boj.
ESTRID HOLM: Hunnebåden?
JOAKIM SEVERIN : Ja, Hunnebåden, ja, precis. Det verkar ju inte som att den bojen var på plats och det här är ju ett ganska litet grundområde, så att om man hade kommit typ åtta meter längre söder över, så hade det aldrig hänt någonting.
ESTRID HOLM: Hur klarade sig de som var ombord då?
JOAKIM SEVERIN : Vad vi känner till, så var det ingen som dog utav olyckan och skeppet sjönk ju inte heller helt och hållet, utan färdskeppets… gled ju upp lite grann på grundet och aktern sjönk ju ner, så att, ja, akterskeppet i princip var i vattenytan och så blev hon ju ståendes på grundet. Sen sprang hon ju läck och man var ju orolig för att hon skulle kanta, så man kapade hela riggen och så blev hon sen ståendes. Och efter förlisningen så försöker man ju bärga så mycket man över huvud taget kan. Och sen när man har gjort det, så är det ju Dykerikompaniet här i Göteborgs området, som fortsätter med de här bärgningarna. Och det gör man ju under, både 1745 och 1746 och även på 1747 då, va. Det var ju väldigt omständligt för att det stod ju varken på land eller var under vattenytan, utan det här var någonting mitt i mellan, vilket ju då gjorde det extra svårt.
ESTRID HOLM: Ja, just det, för man kunde inte ta sig ut ur dykarklocka nej, riktigt?
JOAKIM SEVERIN : Nej, det kan man ju inte göra, utan man får stå inne i dykarklockan och så får man med då, med hjälp av olika verktyg, ja, dra fram saker eller såga av saker och så här. Och man sågar sig alltså igenom alla de här däcken och bryter upp de, utan de sista däcksbalkarna, i det allra understa däcket, för att komma åt lasten. Kapten Morén, som då var kapten ombord, har ju skrivit en redogörelse om vad det gäller förlisningen då, va. Och de här dykarna har ju skrivit då, en redogörelse om bärgning.
ESTRID HOLM: Det finns mycket dokumentation alltså från de här åren?
JOAKIM SEVERIN : Ja, och det beror ju på att det finns domstolsprotokoll eller vad man ska kalla det, va. Så visst, det finns ju information.
[musik spelas]
ESTRID HOLM: I ett tidigare avsnitt av Vrakpodden så har ju jag träffat Katarina Ingelman Sundberg som har en viss betydelse för resten av historien. Kan du berätta?
JOAKIM SEVERIN : Ja, hon hade ju forskat fram uppgifter om skeppet Götheborg och förlisningen och ställde ju frågan till marinarkeologiska sällskapet här i Göteborg, om man hade dykt på platsen. Och det hade man inte, så att man åkte dit och dök och hitta ju då lite porslinsskärvor, träfragment och så här, va. Och då kom ju den här idén upp, om att göra en utgrävning kring det här fartyget. Och man gör ju bedömningen att det här kan vara ett lämpligt vrak för sportdykare att lära sig marinarkekologi och att sprida information om hur man hanterar fornlämningar och så här, va. Och grundet ligger ju … eller låg ju fortfarande mitt i farlederna på väg in till Göteborg, så Göteborgs hamn var ju positiva till att man skulle göra en utgrävning här, så att man så småningom skulle kunna ta bort grundet. Och bara under de här åren som utgrävningen pågick, så var det ju tre stycken fartyg som gick på det här grundet, trots att det var utmärkt med en fyr.
ESTRID HOLM: Och där blev ju du inblandad då, när det kom till de här utgrävningarna.
JOAKIM SEVERIN : Ja, precis. Jag var ju inte med och startade den här utgrävningen, utan jag kom med 1987, på våren, så det är ganska exakt 35 år sen. Jag har ett starkt intresse för träfartyg och hur man byggde fartyg, både före och senare. Och på grund av det då så började jag intressera mig för Ostindienfararen Götheborg nu, och mitt intresse var ju framför allt att dokumentera hur ursprungliga fartyget var byggt. Och det var jag började med och sen blev jag så småningom utgrävningsledare för utgrävningen och var det fram till den avslutades då 1992.
ESTRID HOLM: Och där gjordes det ju då en del fynd.
JOAKIM SEVERIN : Efter förlisningen så har det ju bärgats på skeppet i olika omgångar, dels det här som man gjorde direkt efter förlisningen, men sen har man ju även gjort bärgningar då, under 1800-talet och den sista då i början på 1900-talet. Så att det skulle egentligen inte finnas någonting kvar, var ju uppfattningen. Men när vi började ta oss ner i älvens lera så kommer det ju fynd, redan efter ett par decimeter bara. Och det som vi hittar, det är ju framför allt porslin, te och delar av skeppet då, va.
ESTRID HOLM: Ja, för det var ju då väldigt sönderdelat av dykarna på 1700-talet. Så vad kunde du lära dig om byggkonstruktionen?
JOAKIM SEVERIN : Ja, alltså fördelen var ju lite grann att det var redan isärplockat, så att man kunde ju studera detaljerna på ett annat sätt än man kan göra på …
ESTRID HOLM: Det var lätt att ta upp?
JOAKIM SEVERIN : Ja, och titta på, va. Man kan ju studera detaljer på ett annat sätt än vad man kan på ett vrak som sitter ihop. Men det var ju hela kontexten, liksom som var intressant, och inte minst den här lasten eftersom hon ju faktiskt var fullastad och var på väg hem från Kina. Och det var ju många intressanta föremål som vi fick upp, som figuriner och solfjädrar och ja, såna här, till och med kinesiska … delar av kinesiska möbler och olika såna här saker. Ja, men det är ju en väldigt speciell upplevelse att ligga nere på botten, och i relativ dålig sikt också, att ligga och gräva fram olika saker som inte har sett sen 1700-talet. Det är ju väldigt lätt liksom att få medkänsla för de här människorna som var med om den här förlisningen, som hade seglat på fartyget och sätta sig in i hur de hade det.
Och vi tog ju olika prover också i bottensedimentet där man fick fram vilka skadedjur som hade funnits ombord. Och det berättades ju en historia om det här efter förlisningen och man hade bärgat te då framför allt, så hyrde man in bagarugnarna för att torka det här teet. Och i det här teet så fanns det då kackerlacksägg och i värmen så kläcktes ju de här kackerlackorna, så man fick ju en kackelacks-epidemi i Göteborg efter det här. Och vi kunde ju mycket riktigt bekräfta att bland teet så fanns det ju mycket kackerlacksägg, så att förmodligen är historien sann eller i alla fall delvis. Vi vidhöll ju den traditionen när vi seglade med detta fartyget till Kina. Redan efter Spanien så fanns det kackerlackor ombord.
ESTRID HOLM: Jag måste fråga, kokade du något te av det där teet som du hittade?
JOAKIM SEVERIN : Ja, det har vi faktiskt gjort. Och till och med Kina nuvarande president tror jag har provsmakat det här teet ombord på skeppet här. Och det smakar lite te, men det smakar också mycket Göta älv.
ESTRID HOLM: Okej.
[musik spelas]
JOAKIM SEVERIN : Det som vi fick fram om skeppet under utgrävningen, det har vi ju försökt att applicera så mycket som möjligt på detta nya skeppet på. Sen ska jag också tillägga att det här nya skeppet, Götheborg, det är ju byggt för att se ut och fungera, att kunna segla som en Ostindienfarare gjorde på 1700-talet, men det är byggt så att det uppfyller alla moderna krav på säkerhet. Så att vi har ju all modern teknisk utrustning som behövs ombord för ett modernt fartyg, men samtidigt så är ju alla segel handsydda, tågvirket utav hampa och så vidare och så vidare. Mycket möda har vi ju lagt på att gömma all den här tekniska utrustningen, så att man inte märker den. Och då har vi gjort det här i olika nivåer, alltså exteriört och i de utrymmen som besättningen bodde på 1700-talet, så har vi ju lagt mycket möda på att få det så historiskt som möjligt. Där dagens besättning bor, där är det mer att det ska harmonisera med fartyget. Och sen när man kommer ner, det som var lastrum på 1700-talet, där finns all modern teknisk utrustning och där kan man nog inte riktigt tro att man är ombord på en Ostindiefarare.
ESTRID HOLM: Nej. Det ser verkligen imponerande ut när man kommer och går här på piren.
JOAKIM SEVERIN : [skrattar]
ESTRID HOLM: Ska vi ta en liten tur?
JOAKIM SEVERIN : Mm.
[musik spelas]
JOAKIM SEVERIN : Här står vi vid styrplatsen, ratten, som fungerar precis likadant som på 1700-talet. Det är en träratt som bara styrs med handkraft och runt det så har vi ett rep, som är gjort utav läder ifrån tolv finska älgar som har fått sätta livet till. Ratten var ju en relativt ny uppfinning i början på 1700-talet och från början så använde man ju hampa-rep, men man kom ju på ganska snabbt att hampan tålde inte det här, den här skavningen som blev på det här repet och därför så började man använde läder i olika former, men de här håller ju. Och det här är ju fortfarande samma rep som på Kinaresan, så det är ju 20 år gammalt.
ESTRID HOLM: Ja, här ser man kanonerna.
JOAKIM SEVERIN : Ja, nu är vi ju på kanondäck som vi kallar det och här är ju som du säger kanonerna. De här Ostindiefararna var ju bestyckade på 1700-talet. Och nu har vi inte lika många kanoner som man hade på Götheborg, för där hade man 30 stycken och nu så har vi 10 stycken med oss ombord. Men vi har ju fortfarande kanonportar och vi använder ju de här kanonerna för att skjuta salut i hamnarna när vi kommer och när vi går. Här bodde ju på 1700-talet huvuddelen av besättningen, alltså manskapet. Och då sov man ju här, man … i hängkojor och man åt här vid backlogsbord, umgicks här, tillsammans med den levande provianten som man hade med sig ombord, alltså får, grisar, höns och så här, va. Så att det blev nog en ganska trevlig miljö efter några dagar ute till sjöss, när det var fuktigt och kallt och …
ESTRID HOLM: Jag tänkte just det, i dag är det ganska fuktigt och kallt i Göteborg och det känns här.
JOAKIM SEVERIN : Ja, och så var det ju också när man gav sig i väg i januari från Göteborg. Så det var nog många som var ganska lättade när man började komma söderöver och det blev lite varmare. För det förde ju med sig att folk dog och de första dog ju efter bara några dygn på Götheborgs sista resa.
ESTRID HOLM: Ja, man kan tänka sig att sjukdomarna grasserade också, för det var många som bodde här.
JOAKIM SEVERIN : Mm, många tätt tillsammans och kanske inte samma hygieniska standard som vi har i dag.
[musik spelas]
ESTRID HOLM: Vad skulle du säga att du och ni har lärt ert då om skeppsbyggnad på 1700-talet?
JOAKIM SEVERIN : Det var ju en del i att bygga det här. För min del, det var ju att i dag så byggs det ju inga träfartyg i den här storleken i Sverige eller knappt ens i världen, och det här var ju ett sätt att hålla den här traditionen att bygga träfartyg vid liv ytterligare under en generation. Sen får vi väl se vad som händer framöver, men då har i alla fall vi gjort en del av att på nytt ta upp olika hantverk som hur man slår tågvirke av naturmaterial och hur man syr segel, bildhuggeri, alltså det finns ju hur många hantverk som helst som är förknippade med ett fartyg. Och att som sagt, hålla det vid liv i en generation till.
Och vad det gäller det sjöfartsmässiga, så var det ju att lära sig att segla ett sånt här fartyg som man gjorde på 1700-talet och hur man hanterar de olika materialen och hur väl de fungerar och så här, va. Och just där det gäller det här skeppet då, så kan man ju konstatera att det är en produkt av sin tid. Och på 1700-talet så var ju material väldigt dyrt, medan arbetskraft var billigt. Och därför så var det ju viktigare att vara sparsam med materialet, än att det tog lång tid att tillverka sakerna. Och därför så kunde man ha en stor besättning på de här fartygen. Det var inte ekonomiskt försvarbart att utveckla de här hjälpmedlen som kommer sen, under 1800-talet med vinschar och olika saker för att kunna ha en mindre besättning då, eftersom besättningen blev dyrare.
ESTRID HOLM: Har du varit uppe och klättrat här också?
JOAKIM SEVERIN : Jajamänsan. Jag har stått allra, allra, allra högst upp, i trätofflor. [skrattar]
ESTRID HOLM: Nej?
JOAKIM SEVERIN : Jodå. [skrattar]
ESTRID HOLM: [skrattar]
[musik spelas]
TUVALISA RANGSTRÖM: Tre seglatser till Kina hann hon alltså med, den ursprungliga Ostindienfararen Götheborg, innan hon gick på grund den tolfte september 1745, med kanske runt 800 ton last ombord. Besättningen, köpmännen och de forskare, Linnélärjungar som var ombord, klarade sig i alla fall, de som överlevt själva resan vill säga. Götheborg var ett av Ostindiska kompaniets många skepp och ett av flera som förliste. Handelskompaniet hade svenskt monopol på handeln med Kina under tiden det var verksamt, år 1731 till 1813. Förebilder fanns sen länge ibland annat Portugal, England, Holland och Danmark, som funnits sjövägar till Ostasien redan på 1500- och 1600-talen. Den nya Ostindienfararen Götheborg tog 10 år att förverkliga. Den första Kina-färden gick 2005 och sen dess har det blivit två till och expeditioner i norra Europa nästan varje sommar. Och nu är hon alltså ute på sin fjärde långresa.
[musik spelas]
ESTRID HOLM: Ja, och snart är det dags att vinka adjö då. Hur känns det?
JOAKIM SEVERIN : Jo, men det känns bra för det, det som jag sa tidigare här, att det är ju bra att skeppet får segla, för då hålls det i skick och det är det som vi har byggt det för. Så att så länge vi kan göra det, så.
[musik spelas]
TUVALISA RANGSTRÖM: Då har det blivit dags för mig, Tuva-Lisa Rangström och Estrid Holm, att tacka för att du har lyssnat. Hoppas du vill höra fler avsnitt av vrakmuséets podd och förstås besöka själva muséet på Djurgården i Stockholm.
[musik spelas]